Den ryske regimkritikern Aleksej Navalnyj dömdes på tisdagen till tre och ett halvt års fängelse av en domstol i Moskva. Efter avdrag för tidigare husarrest ska han sitta av två år och åtta månader. Domen är en omvandling av Navalnyjs gamla villkorliga dom. Rätten anser att han har brutit mot den genom att inte infinna sig för kontroller hos kriminalvården.
Cynismen är uppenbar. Först döms Navalnyj till tre och ett halvt år villkorligt för ett påhittat brott – påstått bedrägeri i ett fall där det saknas brottsoffer – och som Europadomstolen har underkänt. Efter hand förlängs straffet på godtyckliga grunder i form av en prövotid med registreringsskyldighet. När Navalnyj genomgår vård och rehabilitering i Tyskland efter ett mordförsök från ryska statens sida, läggs det honom till last och ses som ett brott mot prövotiden vilket placerar honom i fängelse.
Och det kommer inte stanna vid detta. En regim som har försökt ta hans liv kommer att göra sitt yttersta för att hålla honom inlåst länge. Det bäddar för nya rättsfall och nya domar. En process pågår sedan i somras, där huvudförhandling hölls i går. Navalnyj anklagas för ärekränkning av en 95-årig man som tillsammans med en rad andra personer deltog i en reklamfilm i propagandakanalen RT till stöd för Vladimir Putins nya författning. Den som ger honom möjlighet att sitta på presidentposten till 2036.
Navalnyj kallade dessa personer ”korrupta lakejer”, för vilket han nu riskerar att dömas till fängelse i upp till två år.
Sådana är villkoren i denna strid. Navalnyj förstår dem och tar smällarna stående. Hans tal i domstolen i tisdags har översatts till svenska av Rysslandskännaren Kalle Kniivilä, ligger på hans blogg och förtjänar en läsning. Talet blottar putinismens natur, dess brutalitet och samtidiga svaghet i mötet med medborgarna.
Rysslands öde bestäms i Ryssland. Omvärldens reaktioner avgör inte denna kamp. Med det sagt måste demokratiernas ställningstagande vara tydligt. Mordförsök mot och inlåsning av en ledande regimkritiker ska bestraffas och den ryska ledningens manöverutrymme beskäras.
För om det är något som vi har lärt oss på senare år, så är det att Putinregimens ambitioner sträcker sig bortom landsgränserna. Kreml avvisar en regelbaserad världsordning och eftersträvar en ledarroll i en global antidemokratisk koalition.
Här innebär bytet på presidentposten i USA en viktig förändring. Joe Biden markerade det i sitt utrikespolitiska linjetal i torsdags. Han gjorde klart att rysk statsaggression – om det så handlar om inblandning i amerikanska val, cyberattacker eller förgiftning av ryska medborgare – hädanefter kommer att möta tuffare svar från USA. Presidenten krävde också ett villkorslöst frisläppande av Navalnyj.
Det är ord som inte har hörts från Vita huset på fyra år, även om andra delar av USA:s politiska system har tvingat fram straffåtgärder mot Ryssland. Strax före nyår röstade kongressen ner Donald Trumps veto mot ett försvarspolitiskt lagpaket som innehåller sanktioner mot företag som medverkar till färdigställande av den ryska gasledningen Nord Stream 2 i Östersjön. Den är tänkt att ligga intill det befintliga Nord Stream-röret, som går mellan Ryssland och Tyskland, och kraftigt öka kapaciteten i Rysslands naturgasleveranser till EU. Det skulle innebära ökat europeiskt beroende av rysk energi och påverka mycket av maktförhållandena på kontinenten till Moskvas fördel.
De amerikanska sanktionerna är effektiva. Men de är inte heltäckande. För att bli det krävs medverkan från de europeiska länderna. Europaparlamentet har sedan tidigare krävt ett stopp för Nord Stream 2 och upprepade sitt budskap häromveckan i en resolution. Mordförsöket på och fängslandet av Navalnyj måste nu bli det som övertygar även de europeiska regeringarna, framför allt den i Tyskland, att stoppa gasledningen.
Men det finns även andra verktyg i sanktionslådan. Det handlar framför allt om en utvidgning av den krets ryska politiker, regimnära företagsägare och andra lakejer som får sina tillgångar i väst frysta samt förhindras att göra affärer med och resa till de länderna.
Här har EU hittills agerat förhållandevis försiktigt. Det är fortfarande alldeles för lätt för större delen av den ryska eliten att, direkt eller via ombud, köpa egendom i unionsländer. För att inte tala om att semestra här eller låta sina barn studera vid västeuropeiska universitet. Med andra ord njuta frukterna av sin plundring av det ryska folket. Det måste få ett slut.