I krig och kris ser man vad länder går för. Medborgares uthållighet, politikers beslutsamhet och myndigheters förberedelser prövas. Det Sverige och andra länder lärt sig av att hantera coronapandemin kan komma till mycket nytta i framtiden. Oavsett om det gäller stor smittspridning av farliga sjukdomar eller andra kriser.
Sådant som är värt att lyssna på levereras ofta på torrt myndighetsspråk. Det är så man bör se på Riksrevisionens senaste utvärdering av Sveriges beredskap i pandemins inledande skede. I fokus står vad staten gjorde för att säkra tillgången på skyddsutrustning för vård och omsorg.
Den här sortens utvärderingar lär det bli fler av. Coronakommissionen är inte den sista. Olika myndigheter och aktörer kommer på olika sätt dra slutsatser om insatser och konsekvenser, både kortsiktiga och långsiktiga.
Klart är att Sverige klarat sig bättre än många jämförbara länder, sett till överdödlighet och samhällsekonomiska påfrestningar. Men utrymme för förbättring finns alltid.
Det blev inte någon verklig brist på skyddsutrustning inom vård och omsorg i början av pandemin. Men läget var ansträngt. Då sökte hela världen efter munskydd och annat personligt skydd. Det är i detta som Riksrevisionen djupdykt. Och slutsatsen är att Sveriges beredskap kunde ha varit bättre när pandemin slog till. Vård- och omsorgspersonal hade kunnat vara mindre ansträngd om det funnits nog med lager av skyddsutrustning.
Myndigheten skriver även annat intressant. Staten saknade uppgifter om hur mycket skyddsutrustning som fanns i kommuner och regioner. Staten hade därför i början svårt att bedöma vilken hjälp som behövdes, och de insatser som kom att avhjälpa problemen dröjde. Det rådde även oklarheter hur mycket lager kommuner och regioner borde hålla sig med i händelse av en pandemi.
Därför är det bra att det blivit något klarare att kommuner och regioner har ett visst ansvar för dessa saker och förbättrat sin lagerhållning under pandemin. Det lager på sjukvårdsutrustning som Sverige nyligen byggt upp, på uppdrag av EU, är en sak som Sverige och EU-länder kommer kunna dra nytta av. Samtidigt bör betydelsen av stora lager inte överdrivas.
När efterfrågan på skyddsutrustning ökade i början på pandemin följde priserna med. En del EU-länder förbjöd export av sådana varor för att säkra sin egen försörjning i stället för att fördela dem någorlunda jämnt inom unionen. Dessa inledande besvär löste medlemsländerna och EU-kommissionen snart, men mönstret känns igen på den globala livsmedelsmarknaden för närvarade. Det ryska attackkriget i Ukraina har slagit ut stora delar av landets matproduktion och på så vis har matpriser skjutits i höjden. För att säkra mat och utsäde hetsköper en del länder eller vägrar exportera vissa varor. Sådant driver upp priserna ytterligare – både för medborgare och myndigheter.
Dessutom: Lager på skyddsutrustning i kommun, region och stat kan givetvis köpa en del andrum. Men inte under lång tid. Så stora lager finns inte och det sker till en väldig kostnad. Men det kan ge mer tid för vård- och omsorgsaktörer att hitta leverantörer av de produkter som fattas. Oavsett om det handlar om läkemedel, munskydd eller viktiga komponenter till sjukhusutrustning. Det kan även finnas skäl för en del aktörer att inte längre vara beroende av enskilda aktörer, utan flera.
Samtidigt kan Sverige inte vara redo för varje tänkbar kris. Vi vet inte hur nästa kris kommer att se ut, om det är ytterligare ett virus eller annat. Därför är det viktigt att organisationer lätt kan ställa om sin verksamhet när detta behövs. För även om det kan behövas något mer lagerhållning kan sådant och eventuell inhemsk tillverkning slås ut av olyckor, virusutbrott, översvämningar. Viktigare är då att kunna anpassa sig till nya omständigheter och att ha goda relationer med våra grannländer.
Det är inte fel att politiker och andra opinionsbildare pratar om att Sverige bör fundera över sin försörjning på mineraler, sjukvårdsutrustning, läkemedel, viktiga komponenter. Men det får inte leda till allmän protektionism. Sådan politik skadar mer än den hjälper.
