Det händer emellanåt även i demokratier att gatuprotester skakar om de styrande och tvingar dem till reträtt. De så kallade gula västarnas tilltag i Frankrike för ett par år sedan är ett exempel, där regeringen fick backa något i sina planer på höjd bensinskatt. Men det är i regel bara i diktaturer som den typen av missnöjesyttringar blir direkt systemhotande eller leder till en våldsspiral som spinner utom kontroll.
När undertryckt missnöje väl manifesteras öppet blir det lätt explosivt. Protesterna i Kazakstan följer det här mönstret. Detta är ett 20-miljonersland som i vanliga fall förekommer sparsamt i västerländsk nyhetsrapportering. Den medieskuggan tillsammans med regimens delvisa strypning av information de senaste dagarna gör att viktiga nyanser försvinner i förståelsen av det som sker.
Huvudlinjerna är dock dessa: En från början lokal protest mot fördubblat pris på motorgas – det vanligaste drivmedlet i kazakiska personbilar – spred sig blixtsnabbt över landet, fylldes på med politiska krav och blev mer våldsam med bland annat angrepp på myndighetsbyggnader. Regimen togs på sängen och säkerhetsstyrkorna visade inledningsvis begränsat intresse av att kväsa protesterna.
De styrande försökte först tillmötesgå de protesterande med löften om att åtminstone under en period behålla prisregleringarna på drivmedlet. President Kasym-Zjomart Tokajev sparkade därefter regeringen och gjorde den till syndabock. Den förre presidenten Nursultan Nazarbajev avsattes som ordförande i landets säkerhetsråd – en tilltänkt reträttpost på livstid med betydande befogenheter.
Men snart ändrade Tokajev linje – började kalla de upproriska ligister och senare terrorister, och plockade bort alla spärrar i militärens agerande mot dem.
Det spekuleras i vilken utsträckning Tokajevs beslut är en del i en maktkamp inom regimen där han passade på att göra sig av med överrocken Nazarbajev och hans folk. Men orsaken till att han fick detta i knät är densamma som i alla auktoritära stater, särskilt sådana som har avskaffat all opposition.
Det politiska systemet saknar kanaler för missnöjesyttringar. Kommandokedjorna ger begränsad kunskap om stämningarna hos befolkningen och regimen saknar en motpart vid kriser av det här slaget. Det betyder, som i det här fallet, att uppdämt missnöje exploderar i mer eller mindre ledarlösa gatuprotester.
Landets ledning klarar inte av att läsa situationen, förlorar kontrollen och har heller ingen att förhandla med för att kyla ner protesterna och vinna tid. Återstår diktaturens universalmedel: våld och mer våld.
Här finns även en större säkerhetspolitisk vändning – Tokajevs begäran av hjälp från CSTO som är en sorts post-sovjetisk variant av Warszawapakten som hittills mest funnits på pappret.
Organisationen består av Kazakstan, Armenien, Belarus, Kirgizistan, Tadzjikistan och Ryssland. Beslut tas formellt gemensamt men taktpinnen hålls av Moskva. Det är också i huvudsak ryska trupper som nu anländer till Kazakstan.
Deras uppgift är inte alldeles klar för omvärlden. De ser ännu ut att vara för få för att bekämpa ett omfattande folkuppror och ska, enligt den officiella kommunikationen, främst ha bevakningsuppdrag. Och det finns förstås mycket att ”bevaka”, från naturgasfält till rymdraketuppskjutningsplatsen Bajkonur som Ryssland hyr av Kazakstan.
Men oavsett om de ryska styrkorna gör enbart detta eller även annat står det klart att syftet är att ännu en gång hålla en brutal, korrupt och inkompetent regim under armarna. Vilket betyder att på obestämd tid skapa ytterligare en krutdurk utefter Rysslands, denna gång mycket långa, landsgräns.
Det är en illustration av ryskt säkerhetstänkande, där Kreml föredrar dysfunktionella relationer med auktoritära regimer i grannländer – som man dominerar, hotar, utpressar, mutar – snarare än jämlik samexistens med fria stater. En del i denna grannskapssamverkan är återkommande kriser, ibland med deltagande av ryska soldater som offrar sina liv och tar andras.
Det är värt att hålla i minnet för alla i väst som drabbas av lockelsen att förhandla med Moskva utifrån Moskvas premisser.