Kalendern har tvingat denna summering av 2020 till andra sidan årsskiftet. Det må så vara, det måste ändå göras. För 2020 var ett exceptionellt år.
Världen har upplevt pandemier förr, betydligt mer förödande än denna. Corona är dock den första stora globaliseringsfarsoten. Dess snabba spridning beror på att världen är mer sammankopplad än tidigare.
Pandemin har påverkat allas liv, tvingat oss att ändra våra vardagsvanor och arbetsrutiner, fått oss att omvärdera konventioner och relationer, gett oss en ny förståelse för hur vi fungerar vid en kris.
Det internationella svaret har visat både svagheter och styrkor, inte minst i Europa. Svagheten ligger i bristen på samordning av åtgärder mot smittspridningen, framför allt i början av pandemin, då länder stängde gränser utan avstämning med grannarna.
Men när det kommer till att hantera de ekonomiska skadorna har EU, efter en del möda, lyckats besluta att tillsammans starta om och hjälpa dem som drabbats hårdast. Den snabba utvecklingen av vaccin, samt ett på det hela fungerande internationellt system med patentering och distribution, är ett annat styrkebesked.
Inrikespolitiskt har debatten, som i alla hårt pandemidrabbade länder, handlat om valet av sätt för hålla tillbaka smittan. Många kollegor på andra tidningar har uttryckt mycket bestämda åsikter om ”den svenska strategin”, som den har kallats. På denna ledarsida har vi valt försiktighet och nöjt oss med i huvudsak en poäng: Skyddsåtgärderna måste vara uthålliga, kunna anpassas till snabbt ändrat läge, samt ta hänsyn till ekonomi och människors liv och hälsa i vidare mening.
En hård nedstängning är inte uthållig. Att knäcka samhällsekonomin är inte humant.
Den ekonomiska politiken har inneburit stora utgiftsökningar och skattelättnader för att stödja företag och medborgare i krisen. Det har varit nödvändigt. Tyvärr har coronabudgetarna även gjort att partierna öst ut pengar och smitit undan hårda prioriteringar. Den i Januariavtalet inskrivna stora skattereformen har försvunnit ur sikte men förblir mycket angelägen.
I våras berättade tidningen att många äldre i Sörmland inte fick den vård de hade rätt till. Detta bekräftades på hösten i en granskning från Inspektionen för vård och omsorg, IVO. Men myndighetsutövningen i länet brast även i fråga om öppenhet. Kommunerna vägrade lämna ut uppgifter om smittspridningen i äldreomsorgen och hittade tillsammans med regionen på falska skäl till avslag. Därefter förnekade de att denna samordning har skett, trots att de mejlväxlingar som tidningen har publicerat säger motsatsen. Ärendet ligger nu hos Justitieombudsmannen, JO, och det är svårt att se hur kommunerna ska undgå dess kritik.
Den stora världshändelsen vid sidan av pandemin var presidentvalet i USA. Donald Trump kommer att avsluta ett uselt presidentskap med en stilenligt dålig avgång. Men trots att presidenten under valet kom ut som utpräglad antidemokrat och gjorde allt han kunde för att hålla sig kvar vid makten efter valförlust, höll USA:s politiska och rättsliga institutioner stånd.
Den skada som Trump har orsakat sitt land och världen kommer att finnas kvar en tid. En del av amerikanerna tror fortsatt på att presidenten bestals på valsegern, vilket bereder vägen för andra destruktiva politiker framöver.
Internationellt har USA lämnat avtal, försvagat banden till Europa, svikit andra allierade och lämnat tomrum, militärt och politiskt, som fyllts av auktoritära och totalitära regimer – Turkiet, Ryssland, Kina, Iran. Att återuppbygga USA:s trovärdighet på världsarenan och ta tillbaka förlorad mark blir en av Joe Bidens främsta och svårare utmaningar.
Och så är det svårt att lämna 2020 utan att nämna två betydelsefulla händelser i vår del av världen. Den ena är Storbritanniens EU-sorti. Efter fyra och ett halvt års plågor är Brexit ett faktum – ett resultat av engelsk självtillräcklighet. Men trots att britterna har frestat på övriga EU:s tålamod och separationen är slitsam bör unionens dörr stå öppen för Storbritannien i en förhoppningsvis inte alltför avlägsen framtid.
Den andra stora händelsen är demokratikampen i Belarus. En politiskt aktiv och kritiskt stor del av landets medborgare har rest sig mot Aleksandr Lukasjenkos 25-åriga diktatur.
Så här på avstånd är det lätt att de stora orden skymmer det enkla, grundläggande och allmänmänskliga, sådant som vi i den fria delen av världen tar för givet: Människor vill välja sina ledare, tala och skriva fritt och bära den flagga de vill. De vill säga sin mening och kräva sin rätt utan att riskera att bli misshandlade, torterade, våldtagna eller mördade.
I snart fem månader har belarusierna kämpat för regimens avgång efter det bortfuskade presidentvalet. En lång kamp återstår och utgången är inte given. Men någon väg tillbaka finns inte för dem som tagit klivet och satt sina liv på spel.
Sverige kan göra en del för att stödja kampen praktiskt, som att ge asylvisum till belarusier som löper särskilt stor risk att råka illa ut och att driva på för diplomatiska och ekonomiska sanktioner mot regimen. Lika viktigt är det moraliska stöd som låter demokratikämparna veta att omvärlden ser dem. Det bidrar till att de vågar fortsätta.