Från Vänsterpartiet, som gjorde stora framsteg i EU-valet, skickas den tidigare partiledaren Jonas Sjöstedt till EU.
Vänsterpartiet nallar ett mandat av Kristdemokraterna.
Eller ja. Nu fungerar det inte riktigt så. Det är nog inte så många KD-väljare som plötsligt bytt lag. Men det är så den svenska delen av EU-valet kan sammanfattas.
Än så länge handlar det om preliminära siffror, så som de presenteras på Valmyndighetens hemsida. Det kommer dröja innan varje röst kontrollräknats även av Länsstyrelsen. Men en sak är klar: Förändringarna är större än just att en stol byter "ägare".
Miljöpartiet och Vänsterpartiet blir de stora vinnarna. MP växer betydande och blir Sveriges tredje största parti. Dock innebär det inga extra mandat – men säkrar partiet tre stolar. Liknande uppgång, om än något svagare och från lägre nivåer, kan vi se i de Sörmländska valdistrikten – däribland Vingåker och Katrineholm. Detta går på tvärs med övriga EU. Både den gröna gruppen och Vänsterpartiets syskonpartier förlorar mark på kontinenten.
Miljöpartiets toppkandidat till EU-valet Alice Bah Kuhnke är en av de som skickas till Bryssel, igen.
S och M förblir med god marginal Sveriges största och näst största parti. I vår del av Sörmland blir det antagligen SD som kniper andraplatsen, trots att partiet likt på riksnivån tappar i väljarstöd. KD och L lyckas uppbåda ett ännu lägre engagemang i Sörmland än på riksplanet, men lyckas ändå klamra sig fast i EU-parlamentet. Förvisso var de båda partierna i praktiken uträknade innan söndag men KD:s stora tapp och Liberalernas promilletillväxt är inte mycket att hurra över. Det är långt ifrån den vinst partiföreträdarna förmedlade under valnatten.
Centerpartiets nedgång var väntad och märks även i vårt län och i Vingåker och Katrineholm. Bakslaget kan, men måste inte, färga av sig på Muharrem Demirok (C), som redan har svårt att samla stöd ute i landet. Dessutom är detta ett bättre valresultat än vad många av opinionsmätningarna varnat för. Toppnamn och partiledare har skäl att fundera över hur C bättre ska fånga väljarnas intresse. Men partiets minus kan också vara del i en bredare europeisk utveckling. Partier i mitten, särskilt de som är liberalt sinnade, tappar mark i EU-parlamentet. Den liberala gruppen (där både C och L ingår) krymper samtidigt den yttre högern växer.
Samtidigt ser det inte riktigt ut så i Sverige. Den stora skrällen är hur SD, till skillnad från sina ideologiskt närbesläktade och allierade partier i övriga Europa, krympte i jämförelse med valet 2019. Det är partiets första valbakslag – någonsin. I val efter val har partiets stöd vuxit.
På SD:s valvaka var det många förvånade miner.
Så vad var det som slog emot SD denna gång? Vissa har lyft fram Kalla faktas reportage om hur SD genom sin propagandaavdelning använder sig av anonyma sociala medierkonton för att sprida falskheter och konspirationsteorier kan ha satt käppar i hjulet för partiets tillväxt. Åkessons aggressiva reaktion mot avslöjandet kan ha tagits illa emot från en del väljare. Att kalla fria mediers granskning för en påverkansoperation kan ha skavt hos vissa av deras potentiella väljare.
Samtidigt har väljare som en gång röstat SD ofta fortsatt med det – oavsett hur många företrädare och partitjänstemän avslöjas med att sprida Putinstöd, konspirationsteorier, rasistisk smörja eller att vara medlem i högerextrema och nazistiska projekt och organisationer. Det är svårt att se vad Åkesson med lakejer nu gjort för att hålla borta väljare.
Avslutningsvis: Demokratiskt fungerande partier ska inte luta sig mot den skara partier, som SD ingår i. Inte i Sverige. Inte i EU. Den i huvudsak EU-positiva och demokratiska mitten – bestående av socialdemokrater, traditionellt borgerliga och liberala partier – har skäl att söka varandra. Det finns inget att hämta i ytterkanterna.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på Katrineholms-Kuriren.