Många svenska kommuner brottas med krympande befolkning. Barnafödandet har tappat i tempo samtidigt som invandringen till Sverige stryps.
Kommunerna i vår del av Sörmland genomgår samma förändring. Vingåker och Flen har länge kämpat med röda eller växlande befolkningssiffror. På senare år har även Katrineholm tappat i invånarantal.
Förra året var Sveriges folkökning den lägsta på 20 år – även om riket klarar sig bättre än stora delar av EU. Hur länge detta håller i och vilka konsekvenser detta får för välstånd och välfärd är svåröverskådliga, men att det i flera sektorer skriks efter kompetens och personal är ett faktum. Inte minst inom äldreomsorgen ser vi hur en allt äldre befolkning med ökade personliga samt medicinska behov och färre invandrare är en matematik som inte går ihop.
I det läget bedriver regeringen en invandringsfientlig politik som riskerar förstärka problemen inom både näringsliv och offentlighet.
Krav för arbetskraftsinvandring och försvårande av asylinvandring har förverkligats och mer är på ingång. Senast i veckan hurrade migrationsministern Maria Malmer Stenergard (M) över att Sverige beräknas bli ett utvandrarland för första gången på 50 år, det vill säga att fler människor nu flyttat från Sverige än flyttat hit. Så fattig har migrationsdebatten blivit.
Förvisso beror delar av bortfallet på att myndigheterna rensat i registren. De som i år registreras som utflyttade kan ha lämnat Sverige för flera år sedan.
På onsdagen förbytte dock regeringens företrädare glädjetjut mot grymtande. Utredningen "Stöd till invandrares utvandring" som tillsattes av regeringen för snart ett år sedan lämnade då över sitt betänkande till migrationsministern. Och slutsatserna är inte vad Tidögänget önskat. Där M och SD vill se politiska förslag som kraftigt ökar återvandringen från Sverige, av ett sådant slag som finns i Danmark, fick de inte ut mycket av det som radats upp i "slottsavtalet".
Den särskilda utredaren och forskaren Joakim Ruist gör klart att nyttan med kraftigt höjda bidrag för återvandring i dansk tappning och riktade till fler invandrare än idag är nära nog noll.
Den danska modellen skulle inte intressera särskilt många individer. Beroende på bidragets storlek och omräknat till svenska förutsättningar skulle det handla om en ökning med 300– 700 återvandrare per år. Idag är det fyra personer årligen som lämnar Sverige med nuvarande utvandrarbidrag.
De direkta offentliga utgifterna hade förvisso inte ökat kraftigt. Men eventuella ekonomiska vinster av att locka några ur landet med bidrag är små och riskerar slå mot integrationen av invandrare.
Ruistutredningen bedömer att det finns en risk "att en sådan signal verkar negativt på målgruppens vilja – och syn på sina egna möjligheter – att bli en integrerad del av det svenska samhället". Enkelt uttryckt: Den som känner sig utpekad som ett samhällsproblem blir mindre motiverad att integrera sig, både ekonomiskt och socialt. Sådana negativa effekter skulle inte bara äta upp eventuella vinster utan även skada samhällsekonomin.
Sådana slutsatser kan vara svåra att svälja för de partier som satsat det mesta av sitt politiska kapital på invandringen som den stora samhällsbelastningen. Det blir inte lätt att vrida sig ur invandringsmotståndets struptag. Men nödvändigt när väl insikterna sjunkit in.