När man pratar om risker behöver man även prata om sannolikhet för att kunna värdera risken på rätt sätt.
Rädslan i samhället för gängvåldet har ökat – i synnerhet det senaste året. Det är inte så konstigt. Skjutningarna och sprängdåden drabbar inte bara de aktiva i gängen. Under det senaste året har flera helt oskyldiga – ”vanliga människor” – fallit eller riskerat att falla offer för gängens dåd.
Samtidigt visar Polisens årsredovisning för 2023 att mäns våld mot kvinnor krävde fler dödsoffer än skjutvapenvåldet i flera av landets polisregioner.
Sannolikheten att falla offer för en kvinnomisshandlare är alltså större för flertalet kvinnor. Ändå är många betydligt räddare för de gängkriminella.
Vi utgår hellre från en känsla än fakta när vi tänker på vad som är farligt i vardagen. Men problemet är att rädslan sällan är rationell. Därför är det en dålig idé att låta rädslan ta över och styra det demokratiska samtalet.
Nej, jag propagerar inte för att vi alla ska bli känslokalla robotar som enbart godtar fakta som argument. Men det måste finnas en balans där vi väger olika risker och sannolikheten att de inträffar mot varandra. Där rädslan och oro är två faktorer bland många andra som tillåts stötas och blötas mot varandra.
Det görs nu i alltför liten omfattning. De kritiska åsikterna hörs alltför sällan – trots att de finns.
I sin senaste demokratirapport pekar V-Dem-institutet vid Göteborgs universitet på en illavarslande global demokratisk utveckling. I nästan vart fjärde land väljer politiker aktivt att försvaga de demokratiska friheterna. Även i Sverige märks tecken på försvagningar både i attityder och mätbara indikatorer konstaterar forskarna på institutet i en debattartikel i DN (7/3). De slår fast att det inte ens i Sverige går att ta demokratin för given. De vill därför genomföra ett gigantiskt folkbildningsprojekt till dess försvar.
Ett sådan projekt behövs.
I den svenska lagstiftningsprocessen spelar utredningarna en stor roll. De ska vara grundliga. Potentiella problem ska belysas från olika håll. Utredningarna tar därför tid.
Men nu genomförs många utredningar på allt kortare tid, snabbspår har blivit ett etablerat begrepp. Utredningarna som ligger under justitiedepartementet är exempelvis numera i snitt cirka 100 dagar kortare än när Morgan Johansson (S) var departementschef (DN 12/3).
Ett antal av de utredningar där det ska gå undan handlar om att bekämpa gängkriminaliteten. Inte sällan berör de komplexa frågor som berör alla människors rätt till grundläggande mänskliga rättigheter och friheter.
I ena vågskålen finns behovet att bekämpa gängen med kraft. I den andra behovet att skydda alla medborgare från godtyckliga ingripanden från stat och myndigheter.
Att detta aldrig varit en enkel balansgång vet justitieminister Gunnar Strömmer (M). 2002 grundade han "Centrum för rättvisa" som har till uppdrag att värna individens grundläggande fri- och rättigheter genom att driva rättsfall mot bland andra myndigheter, kommuner och staten.
Men nu hastar hans departement igenom en rad lagar som innebär betydande inskränkningar av individers rättigheter.
Strömmer själv säger dock till DN att han är mycket trygg med att regeringen kan driva upp tempot utan att äventyra kvaliteten.
Andra är inte lika övertygade.
Till DN säger exempelvis Patrik Bremdal, docent i konstitutionell rätt vid Uppsala universitet, att ”risken med att skynda på processerna är att lagarna inte blir tillräckligt genomarbetade och förankrade i samhället.”
Det är inte bara en risk. Det är också ytterst sannolikt att vi får en lagstiftning som inte är lika genomtänkt. Som får konsekvenser som inte har belysts på förhand. Något som Patrik Bremdal också varnar för.
När lagar ska hastas igenom avstannar också debatten om vad det är viktigast att koncentrera sig på. Polisen har exempelvis återkommande kritiserats för sitt bristande arbete mot gängkriminaliteten. Myndigheten är helt enkelt inte tillräckligt effektiv och arbetet har betydande organisatoriska brister. Det är problem som inte åtgärdas av de nya lagar som nu genomförs i rasande takt.
Vissa av de nya föreslagna lagarna som visitationszoner kan låta som en kraftfull åtgärd. Men både erfarenheten från andra länder och forskning ger anledning att ifrågasätta vilken nytta de egentligen får. Det går därför på goda grunder att ifrågasätta om den inskränkning som de orsakar i enskildas fri- och rättigheter verkligen är proportionerlig till sitt syfte?
Våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter har gradvis växt fram och stärkts genom lagar, konventioner och domstolspraxis. Särskilt rättsfallen har många gånger bidragit till att belysa varför dessa rättigheter behövs för att skydda var och en från godtyckliga ingripanden och kränkningar.
Att åter börja försvaga våra fri- och rättigheter utan ordentliga analyser och utredningar är inte bara en risk. Det leder ytterst sannolikt till ett sämre samhälle för oss alla.
Emma Wange är politisk redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning (oberoende liberal)