Justitieminister Gunnar Strömmer (M) får utstå en del spott och spä från danska politiker.
Danmark skäller på Sverige. Svenska ministrar trycker på att ansvaret är delat. Det handlar om de våldsbrott som drabbat Danmark på senare tid.
Bara senaste året har flera svenskar gripits och åtalats för grova brott i Danmark, däribland mordförsök. Och enligt de danska myndigheterna är mycket av våldet kopplat till svenska tonåringar som tagit på sig dessa kontraktsmord. Det är därför lika förutsägbart som begripligt att den danska socialdemokratiska justitieministern Peter Hummelgaard nyligen riktade udden mot sin granne i öst. "Sverige måste städa upp sin oreda", sade han nyligen.
"Oredan" som Hummelgaard syftar på är en upplevelse av att Sverige misslyckats i integrationen av invandrare och hantering av grov brottslighet. En bild som förvisso den danska ministerns motsvarighet Gunnar Strömmer i viss utsträckning håller med i, men ändå betonar att de båda länderna har ansvar för denna gränsöverskridande brottslighet.
Givetvis är där delar av den svenska integrationspolitiken som behöver bli bättre och effektivare. Språkutbildningar behöver förbättras och vägarna till jobb behöver bli fler. Men vilka belägg finns det för att Hummelgaards Danmark skulle ha en mycket bättre integrationspolitik än Gunnar Strömmers Sverige? I vilka avseenden då?
Ser man till invandrares integration på de båda ländernas arbetsmarknader är skillnaderna inte stora – i Danmark låg sysselsättningen bland utomeuropeiskt födda invandrare på 69,7 procent. I Sverige var det 71,7 procent. Båda länderna låg då också över EU:s genomsnitt på 67 procent.
Integration handlar om mer än bara jobb, även om det är en stor och viktig del i den. Och sysselsättningssiffrorna har sina begränsningar i att beskriva verkligheten, men är ett internationellt gångbart mått som inte bör ignoreras.
Och ja, svenska myndigheter bär ett ansvar för sina medborgare och invånare. De kriminella miljöer i Sverige som fostrar unga personer till att skjutvapen och knarkhandel är vägen till framgång, respekt och ställning i samhället måste brytas ned. Stämmer gör också att regeringar av olika kulörer har länge varit senfärdiga i kriminalpolitiken. Inte alla nya lagar och straffskärpningar som på senare tid stiftas är önskvärda. Men vissa av dem hade kunnat komma på plats tidigare.
Det finns också ett intresse av att inte låta de gäng och individer som utvecklat ett kriminellt livssätt här bygga upp ett ännu större våldskapital, eller mer pengar. Det skulle bara stärka gängens ekonomiska muskler. De torde motivera till mer samarbete de nordiska länderna emellan – samt inom EU. Inte mer osämja. Den organiserade brottslighetens brutalitet är ju inte enbart ett svenskt fenomen, även om det dödliga skjutvapenvåldet här för en tid varit exceptionellt illa.
Vid sidan av de onyanserade omdömena om Sverige verkar danska politiker mindre intresserade av att belysa anstiftarnas skuld. Utan efterfrågan på den danska sidan om sundet hade det blivit färre kontraktsmord för tonåriga svenskar att ta sig an. De som lejer svenska ungdomar för att utföra blodig skitgöra eldar på gängvåldet i de båda länderna. Det är på detta danskt krut ska läggas, inte på att försöka vinna inrikespolitiska poäng eller välja att reta gallfebern på sin nordiska granne som ett irriterande småsyskon. Tur är väl att myndigheterna länderna emellan samarbetar bättre.
Till bilden bör även föras en del annat, som bland annat kriminologen Manne Gerell lyfte på nyhetsplats i DN (16/8). Den svenska kronkursen lockar inte bara danska shoppare, utan gör det också billigare att hyra svenska mördare. Oroande är även att Sverige, enligt Gerell, har en större tillgång på torpeder. Det är begripligt sett till Sveriges befolkningsstorlek och de senaste årens gängvåld, men är nedslående. Kontraktsmördare fostras inte i ett vakuum.
Niklas Otto Olsson, politisk redaktör Katrineholms-Kuriren