Mörker, kompakt jävla mörker.
Det har skett en skolskjutning i Örebro och i skrivande stund är elva personer döda, enligt polisens uppgifter. På Campus Risbergska har en gärningsman öppnat eld inne på skolan.
Det här är någonting nytt. Våld på den här skalan och med den här typen av vapen är någonting nytt för svensk skola. Det har skett fruktansvärda dåd även tidigare, men då utan skjutvapen.
Det här ställer också helt andra krav på beredskap från skolan. I Katrineholm så förespråkar kommunen att skolorna ska öva på inrymning, det är bra. I ett sådant här läge kan att ha övat ordentligt innebära skillnaden mellan liv och död. Men frågan är om det ens är möjligt på att mentalt förbereda sig på en sådan situation?
Ett samhälle där elever behöver fundera på om de ska hem levandes från skolan i dag är inte friskt. Det är någonting som är allvarligt fel.
Skolan ska var en plats där man kan känna sig trygg. Det är en plats för lärande, dit vi skickar våra barn för att ge dem chansen till ett bättre liv. Det är kärnan i tanken om ett fritt samhälle. Att man genom utbildning och bildning faktiskt kan göra både enskilda människors liv bättre och också förbättra hela samhället. Den drömmen fick sig en törn i dag i Örebro.
Trots att situationen är nattsvart, så kan vi inte ge upp. Det är i de värsta kriserna som vi som samhälle måste komma samman och visa vad vi går för. Vi får inte backa en centimeter.
Våldsutvecklingen i Sverige måste vändas. Polisen måste göra sitt jobb, men vi måste också titta på hur vi långsiktigt kan bryta trenden.
I ett läge så jobbigt som detta är det lätt att falla ner i förtvivlan och agera irrationellt. När man drabbas av sorg och rädsla är det lätt att det blir fel. Det är lätt att skrika efter hårdare tag och tuffare nypor. Det vore ett misstag.
Vi måste förstå varför våldet fått fäste och göra insatser som långsiktigt kan stoppa gängens möjligheter att rekrytera och hindra ensamma incels från att radikaliseras på nätet.
Först då kan vi förhindra fler våldsdåd.