Föräldrar behöver lägga undan mobilen eller plattan och fråga vad som händer i skolan.
Att börja skolan igen efter ett långt sommarlov kan både vara spännande och roligt. Men för många barn, innebär höstterminen något helt annat. Det är starten för ett nytt år av mobbning och kränkningar. Fristen en del av dem fått under sommarlovet är över.
Men numera räcker det inte alltid att ha lov för att komma undan mobbarna. Mobilerna är med barnen dygnet runt – på kvällar, helger och lov. De andningspauser som många barn kunde få förr finns inte mer. Men att återgå till skolan innebär ändå att man måste sätta sig i samma klassrum som den eller de som mobbar.
Och det är många barn som berörs. Enligt stiftelsen Friends senaste årsrapport rör det sig om nästan hälften av eleverna.
Mobbningen lämnar ärr, såväl synlig som osynliga. Ärr som finns kvar när de mobbade barnen blir vuxna.
Inför skolstarten delade några av dem med sig av sina historier på sociala medier, en av de mest lästa skrevs av Julia Fahlgren som beskrev sin första dag i fyran i skolan i Skellefteå. Om hur hoppet att hon inte skulle bli mobbad snabbt släcktes. Hur ont det gjorde, men att hon ändå gick hem och försäkrade sina föräldrar att allt varit bra.
För det är så många barn gör. De vill inte göra sina föräldrar ledsna. Julia Fahlgren uppmanar därför ”föräldrar som har barn som kommer hem utan ryggsäck, utan cykel eller med en historia om varför skorna plötsligt inte passar” att verkligen lyssna på sina barn och höra det som de inte säger. ”Att se sina barn i ögonen och fråga en gång till”.
Men det är inte bara föräldrar som misstänker att deras barn blir mobbade som behöver lägga undan mobilen, se sina barn i ögonen och fråga vad som händer i skolan.
För det är inte alla barn som blir mobbade. Det finns också många föräldrar som har barn som mobbar, skrattar med eller tysta står vid sidan om. Ibland är det lättare att spela med för att minska risken för att slippa risken att själva bli utsatta.
Det är något som många föräldrar helst inte vill tänka på. Men även mobbande barn har föräldrar – och de kan bidra till att mobbingen upphör. Ett första steg är just att inse att det kan vara deras eget barn som mobbar eller passivt medverkar till mobbningen. Att inte ursäkta eller ignorera sitt barns beteende.
Många mobbare ångrar som vuxna hur de betedde sig som barn. Att just de blev mobbare kan ha många orsaker som grupptryck, omognad att förstå vidden av sina handlingar eller att de själva mår dåligt och får utlopp för ilska och frustration genom att trycka ned någon annan.
Men att gå genom livet och veta att man skadat andra djupt kan vara svårt att bära. Att det inte räcker att som vuxen be om ursäkt för att läka de sår man gav upphov till som barn. Ärren hos de som mobbas kan helt enkelt vara för djupa.
Så av kärlek och omtanke till sina barn finns det skäl för föräldrar att ingripa snabbt och resolut – oavsett om deras barn är de som blir mobbade eller mobbar.
Men det räcker inte. Det brukar sägas att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Det krävs även en by för att få stopp på mobbning.
I sin årsrapport pekar exempelvis Friends på skolans roll att minska förekomsten av mobbning. Det handlar bland annat om att skapa ett ”positivt skolklimat” med en trygg skolmiljö där eleverna känner sig säkra. En del av detta kan vara att skolorna fokuserar på att utveckla elevers empati, medkänsla, konflikthantering och motståndskraft mot grupptryck genom undervisning och aktiviteter.
Det är naturligtvis lättare sagt än gjort. Friends framhåller därför vikten av lärares ledarskap. Att det bör syfta till att skapa ökad trygghet och tillitsfulla relationer i klassrummet.
Men en lärares insatser är inte alltid nog. Även om det, som min egen mellanstadielärare Thomas, finns lärare som klarar att införa nolltolerans för mobbning i klassen.
Men oftare krävs det att hela skolan är med på tåget. Att hela organisationen är involverad och att det finns ett lika långsiktigt som systematiskt arbete. Att det finns ett starkt och gemensamt engagemang från skolledning, personal, elever och deras föräldrar eller vårdnadshavare.
Mobilerna är med barnen dygnet runt. De går inte längre att få en paus från mobbningen när man går hem från skolan.
Men inte ens det räcker, byn är helt enkelt större än så. Även civilsamhället har ett ansvar att minska förekomsten av mobbning. Idrottsföreningar behöver leva upp till idrottsrörelsens gemensamma nolltolerans mot all form av mobbning, trakasserier, hot, våld och övergrepp.
Till sist måste vi alla våga säga ifrån. När tonen bland barnen på bussen blir för rå. När man ser att ett barn far illa. Då har vi alla ett ansvar att säga ifrån.
Det är först när de flesta i byn reagerar och visar att ett visst beteende eller tonläge inte är okej som vi på allvar kan minska mobbningen.
Emma Wange är politisk redaktör för Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning (oberoende liberal)