En sådan regering förhandlar de om just nu I Tyskland, mellan kristdemokrater, gröna och liberaler. Om den bildas efterträder den en annan sådan regering, mellan kristdemokrater och socialdemokrater. Liknande koalitioner har varit vanliga i grannländer som Finland och Nederländerna, och har till och med förekommit i Norge.
Hur det nu går med de tyska koalitionsförhandlingarna är oklart. Men det finns en både enkel och tänkvärd anledning till att såväl gröna som liberaler nu talar med konservativa CDU/CSU, Valet till förbundsdagen har gett ett resultat som med stor tyngd anger just dessa tre som den parlamentariskt riktiga och möjliga lösningen.
Ingen annan ny kombination av partier kan i praktiken uppnå majoritet utan att veckla in sig i byteshandel med extremister – som såväl är utrikespolitiskt opålitliga som gengångare från det mörka diktaturförflutna i Tyskland och övriga Europa. Det behöver därför kompromissas på ett konstruktivt sätt, både vid själva regeringsbildningen och i sättet att lösa de oväntade frågor som alltid dyker upp under en mandatperiod.
Det är mer än märkligt, det är korttänkt och oansvarigt att vi i Sverige inte har en realistisk diskussion om att vi senast hösten 2018 kan vara i ett liknande läge. Det kommer sannolikt att behövas en koalition där ingående partier kommer från båda sidorna av blockgränsen – alternativt ett samarbetsmönster där en minoritetsregering fortlöpande förankrar sina förslag hos andra partier, i en eller ett par kombinationer.
Gemensamt för båda dessa förhållanden är att samarbetet måste bygga på en ömsesidig respekt. Man måste från båda hållen ta hänsyn till vad som är viktigt och känsligt för dem som kommer från andra sidan den tidigare skiljelinjen.
Oviljan att sedan 2014 försöka hantera större frågor över blockgränsen har vållat mycket passivitet. Undantag är ett fåtal uppgörelser, främst där socialdemokrater och moderater mötts, vanligen längs moderata linjer. Att många förslag kan samlas i en statsbudget som i huvudsak kan genomdrivas i en enda samlad votering har använts för att gräva ned sig i en förbenad blockpolitik. Men ett land styrs inte bara med budgetar, utan också med lagstiftning och med uppträdandet i utrikes- och säkerhetspolitik.
Bredare lösningar i riksdagen, med eller utan en koalitionsregering över blockgränsen, har blivit mer och mer angelägna. Det beror inte bara på mandatmatematiken och en ytterkantspolitik inställd på att undergräva genom tillfälliga blockerande nejmajoriteter. Det internationella läget är mer riskabelt. Utrikes- och försvarspolitiken har vuxit i betydelse. I en del inrikespolitiska stridsfrågor finns stort behov breda lösningar som ger över tiden hållbara besked.
Både politisk journalistik på nationell nivå och en del aktiva i partierna sitter fast i rädslan att diskutera samförståndslösningar i sakfrågor och eventuella regeringsalternativ som överskrider blockgränsen. Det finns ett förlamande sätt att diskutera, där det förutsätts att något parti ensamt "leder" och att andra som deltar sviker eller underkastar sig. Hos både moderater och socialdemokrater förekommer ´numera dessa tankemönster som tidigare främst förknippades med socialdemokratiska härskarattityder.
Men realiteten är att såväl en kombination av socialdemokrater och konservativa som en kombination av socialdemokrater och liberaler är sakligt tänkbara som en stomme kring vilken ett blocköverskridande samarbete byggs upp. I en rad partier skyggar man inför att öppet nämna och försöka tänka igenom de vägval mellan social liberalism och social nationalism som avgör kombinationen.
Det är mindre förnuftigt att hålla på så. Exercis om hur man kan ta sig igenom statsministeromröstningen döljer insikten att man för att kunna regera sedan ändå måste finna sätt att göra det över blockgränsen. Senast nästa höst kan man, oförberedd, sitta där med frågan.