Det råder brist på organdonatorer i Sverige. Det innebär att människor riskerar att dö i väntan på en transplantation. Och vet du? Det behöver inte vara så. Organbristen är en nöt som i hög utsträckning faktiskt gå att knäcka.
Socialstyrelsen skriver på sin hemsida att organ- och vävnadsdonation ska vara en naturlig del av vården i livets slutskede. Socialstyrelsen skriver även att sjukvården ska vara organiserad för att främja organdonation. Inställningen är helt på sin plats. Varför ska organen dö med dig om de kan hjälpa en annan människa? Vilket syfte tjänar det om de förmultnar i jorden eller går upp i rök – när de faktiskt kan rädda liv?
Vården bör i allt högre grad informera om och uppmuntra samt möjliggöra organdonationer. Men i första hand är det vi – du och jag – som behöver ta det där första steget och bestämma oss för att bli donatorer. Och inte bara bestämma, utan även registrera oss som det.
Med jämna mellanrum genomförs diverse kampanjer för att sprida information om vikten av att registrera sig som donator. Det är bra, men det räcker uppenbarligen inte. Samhället måste göra det enklare för människor att fatta beslutet att bli donatorer.
Säkerligen vill de allra flesta av oss hjälpa till, om vi har möjlighet. Men det tillhör också människans natur att alltför ofta skjuta på saker. Säkerligen kan du känna igen dig? Jag vet att jag gör det. När det gäller att kunna rädda en annan människas liv bör vi dock inte vänta på sen. Kanske räddar du en annan människas liv genom att säga ja till att bli donator eller givare i dag, och inte i morgon?
För drygt ett år sedan överlämnades en motion till regeringen med ett förslag som skulle kunna bidra till att höja antalet organdonationer. Där föreslås ett införande av obligatoriskt ställningstagande till organdonation i deklarationen. Jag tycker det är ett lysande förslag.
”Att överväga möjligheten att göra det obligatoriskt att årligen fylla i ett ja eller nej skulle göra att vi ständigt har ett uppdaterat register och därmed kan rädda liv”, står det i motionen som är författad av Ann-Sofie Lifvenhage (M).
Förhoppningsvis skulle det leda till att de allra flesta av oss väljer att fylla i ett ”ja” och inte skjuter på denna viktiga fråga till ett senare tillfälle.
För visst vill du hjälpa?