För mig har julen alltid varit en välkommen tid, en som är fylld av glädje och gemenskap. Redan i mitten av november börjar jag fundera över vart ljusstakarna ska stå och var julstjärnorna ska hänga. Jag längtar tills vi får lägga den gråa novembermånaden bakom oss och i stället kliva in i december. När första advent äntligen nalkas kommer ljuset åter. Det tindrar i fönstren och i trädgårdarna. Alltifrån renar till tomtar och Gud vet allt. Men ljust är det.
Nu får julmusik spelas. Tommy Körbergs ”O helga natt” och Adolphson & Falks ”Mer jul” är två personliga favoriter. Nu ska här sättas i gång med att införskaffa de resterande julklapparna (de flesta har jag redan köpt) och komma i gång med julbaket.
Som barn hade jag och min kära mormor en tradition om att baka chokladsnittar ihop. Eller Pippi-kakor som vi kallade dem, efter att Inger ”Pippi” Nilsson delat med sig av dem i ett recept i en veckotidning. Aldrig vek vi från denna tradition.
När det äntligen är dags för julafton är det familjen och gemenskapen som står i fokus. Så har det alltid varit för mig. Och så hade jag tänkt att det alltid ska vara. Fram tills förra året.
Sommaren 2023 gick min mormor ur tiden. Hon var en person som betydde oerhört mycket för mig. Hon var mer än en bästa vän. Hon var mitt ständiga bollplank, min orubbliga supporter. Och en person som jag har så oändligt mycket att tacka.
När december närmade sig kände jag inte alls som tidigare år. All denna glädje och förväntan som för mig varit så förknippad med julen var som bortblåst. Jag bestämde mig – mot min egen förmodan – att inte lyfta ett finger annat än att inhandla klappar till de allra närmaste och att skicka mina julkort (jag har som tradition att skicka ett 80-tal till gamla lärarinnor till nära familjemedlemmar och denna tradition vek jag inte från).
Allt annat slopade jag. Inte ens Pippi-kakor gjorde jag.
När julafton stod för dörren drog mina nära och kära i mig och ville att jag skulle fira tillsammans med dem. Men jag ville inte. Jag kände inte alls för att vara den sprudlande. Och dra ner någon stämning ville jag visst inte. I stället firade jag och min lilla Sigge (en dvärgspets på tre år) hemma. Alldeles allena. Inte ens julmat åt jag. I stället stekte jag fiskpinnar och åt Felix pulvermos.
Var det tragiskt? Grät jag dagen igenom? Jag hade räknat med att dagen skulle kännas hemsk, i stället kändes den allt annat. Det var en mycket lugn och stillsam jul. En afton under vilken jag ägnade många tankar åt just min mormor. För mig blev julen därmed en eftertankens dag, en lugnets dag – och en tacksamhetens. Så som den från början, till och med, är menad att vara.
December är en månad som är fylld av förväntningar. För en del är det mer stress och krav på saker som ska hinnas med än njutning som står i fokus. Klappar, bak och mat bara för att nämna några exempel på sådant som kan göra den mest ihärdiga gråhårig.
Så behöver det inte vara. Vi får bryta traditionerna och stå emot kraven.
Till och med under julen.