Arbetsförmedlingen har blivit en het potatis. Först slaktade Moderaterna och Kristdemokraterna stora delar av anslaget i statsbudgeten för 2019, genom budgeten som för ett år sedan gick igenom i riksdagen. Därefter kom Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet och Liberalerna i januariavtalet överens om att reformera myndigheten för att förbättra matchningen på arbetsmarknaden.
Nu är det fullt krig om den nytillträdda arbetsmarknadsministern Eva Nordmark (S). Vänsterpartiet hotar medverka till ett misstroendevotum och Sverigedemokraterna – och eventuellt Moderaterna och Kristdemokraterna – hoppar på tåget. Konfliktnivån höjs alltså i svensk politik. Det är olyckligt av två skäl. Dels därför att de folkvalda behöver komma överens om för medborgarna viktiga reformer. Dels därför att arbetslösheten är ett av Sveriges största problem.
Arbetsförmedlingen fungerar inte som den ska. Långt ifrån. I maj sågade Riksrevisionen verksamheten i en utförlig granskningsrapport. Utlåtandet blev: ”Myndighetens arbetssätt står på en svag kunskapsgrund.” Denna brist får till följd att arbetsförmedlare runtom i Sverige inte har samma förmåga att hjälpa människor att hitta ett jobb som passar dem. En del arbetssökande riskerar därmed en längre tid i arbetslöshet än nödvändigt, konstaterar Riksrevisionen.
Även tunga aktörer som Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering har pekat på brister i Arbetsförmedlingens verksamhet. De som drabbas hårdast är personer som saknar nätverk och har svårt att själva finna ett arbete. Inte minst nya svenskar befinner sig i denna situation – det är också främst utrikes födda som har lägst sysselsättning. I oktober saknade 329 600 personer ett arbete. Det motsvarar 6,8 procents arbetslöshet och är en alldeles för hög siffra. Både de arbetslösa och skattebetalarna, som står för deras försörjning, får betala dyrt. Därtill uppstår ökade klyftor och spänningar i samhället.
Matchningen på arbetsmarknaden behöver således verkligen förbättras – och det snabbt. Varje dag som människor inte bidrar till välståndet genom arbete är en förlust. Visst finns det anledning att fundera på hur Arbetsförmedlingen ska förändras och hur andra aktörer ska finansieras, följas upp och regleras. Men det kan inte utredas i all oändlighet eller hamna i politisk långbänk.
Nu finns en överenskommelse mellan de fyra januaripartierna och därmed också ett fönster för att genomföra en viktig arbetsmarknadspolitisk reform. De fyra oppositionspartierna borde inte obstruera bara för att de kan jävlas. De borde vara så pass intellektuellt hederliga att de erkänner att Arbetsförmedlingen har misslyckats med sitt uppdrag under många år och att det är arbetslösa som kommer i kläm. Moderaterna och Kristdemokraterna borde – givet att de fortfarande tror på valfrihet, mångfald och marknadsekonomi – välkomna att regeringen nu öppnar för privata aktörer. Arbetsförmedlingen har ett anslag på omkring 15 miljarder kronor och hade före neddragningarna nära 14 000 anställda. Dessa resurser kan med all säkerhet användas bättre.
Sofia Nerbrand är liberal skribent.