Få saker roar borgerliga kulturministrar som att reta upp kulturvärlden. Det lyckades onekligen Parisa Liljestrand (M) med under fredagen.
Först höll hon en pressträff i Stockholm samma dag som Göteborgs filmfestival drog igång. På kvällen invigningstalade Liljestrand dock på festivalen, och gick ut hårt genom att driva med Guldbaggegalan:
– Det är röd matta, galaklänningar och skämt om kulturbudgetar. Och så tar man tydligt avstånd från kommersiell film. För dem som tittar på galan kan det nog uppfattas som lite märkligt.
Det har ministern förstås rätt i.
Tyvärr gick kulturministern i samma fälla som så många av sina företrädare: Hon använde ordet “kommersiell” som skällsord. Att man fortfarande ställer "kommersiellt" mot “kvalitet” är ett otyg som inte bara skadar konsten, utan dessutom dumförklarar folket. Skådespelerskan Helena Bergström uttryckte just det i en öppen debatt i riksdagen i samband med att det förra filmavtalet revs upp år 2016.
– Jag vet att många kulturministrar före mig har velat framställa sig som de olika branschernas bästa kompisar och främsta företrädare i regeringen, sa Liljestrand i sitt tal. Det är nog de flesta som verkar i kulturbranschen medvetna om vid det här laget.
Problemet med ministerns attityd är att vi ännu inte vet om hon planerar att, eller kommer lyckas, reparera den skada som Miljöpartiet åsamkade. Såhär i backspegeln är det märkligt att svenska filmskapare inte ockuperade kulturdepartementet i protest när dåvarande kulturministern Alice Bah Kuhnke (MP) skrev på DN Debatt att “Staten tar ett helhetsansvar för den svenska filmpolitiken” (5/8 -15).
Samtidigt höjde den dåvarande regeringen skatten på biobesök. Höjningen slog direkt mot den som tycker att “film är bäst på bio” och blev hårt kritiserad av Sveriges biografägareförbund.
– Att de skjuter ansvaret på regeringen för att de vill tjäna mer pengar, det tycker jag är sorgligt, sa Bah Kuhnke.
Det man egentligen borde ha tyckt varit sorgligt är att en politiker inte förstår att en konstform måste finansiera sig själv för att vara fri på riktigt.
Just det har varit Liljestrands mantra sedan tillträdet: Att vara “folkets kulturminister” som verkar för ett friare kulturliv. Om hon vill fylla den kostymen måste hon inte bara se till att sänka skatten på biobiljetter och öka incitamenten att göra bredare film.
Förhoppningsvis kommer förslag på dessa förändringar när den nya filmutredningen presenteras om en månad. Av någon anledning har kulturministern bestämt sig för att reta upp branschen rejält innan dess.