Vid hembygdsgården vid Djulö marineras skolbarn i svunna tiders kunskaper. I år har kommunens tredjeklassare gästat smedjan och till våren kommer ytterligare sju klasser (Kuriren, 6/10). Syftet är att sprida hantverks- och hembygdskunskap. Allt efter ett initiativ från Katrineholms och Stora Malms hembygdsförening.
”Vi bjuder hit dem och står för bussresan eftersom vi tycker det är så viktigt att barnen får uppleva den här autentiska miljön”, berättar Maj Lassander som är en av de ideella krafterna i hembygdsföreningen.
Hembygdsföreningens initiativ är både välkommet och viktigt.
Förra året anordnade hembygdsföreningar runt om i Sverige 28 000 aktiviteter och evenemang öppna för allmänheten. 3,5 miljoner besökare tog del av dessa. Det är en hel del besökare och man skulle kunna tänka att det ideella föreningslivet blomstrar – men icke. 2016 var antalet besökare uppe i hela 6 miljoner.
Håller vi på att tappa föreningslivet – och de intresserade? Det verkar inte bättre. Inte minst riskerar vi att tappa dagens barn och ungdomar som ofta är lika uppkopplade som upptagna med annat än att vara ute i det fria – och i synnerhet engagerade i sådant som hör svunna tider till. Därför är det särskilt viktigt att försöka fånga in just dessa i föreningslivet med de fördelar som det för med sig.
Föreningslivet – oavsett om det gäller hembygdsföreningar eller den lokala orienteringsklubben – är nämligen viktigt av flera anledningar. Det sprider, som i fallet i vid Djulö, kunskaper som annars kanske hade gott om intet. Men framför allt för föreningslivet människor samman. Ungdomar såväl som äldre får någonting att göra på sin fritid. De får lära sig om allt från hantverk och dans till att spela fotboll och hockey. Eller att smida. Engagemang skapas samtidigt som vänskapsband knyts – och kunskaper delas.
I den bästa av världar håller även hälsosamma engagemang unga borta från kriminalitet. Föreningar är förstås inte hela lösningen för att unga inte ska dras in i kriminalitet, men kan vara en viktig del av den.
Men för att föreningar ska finnas behövs engagerade människor, så som Maj Lassander. Människor som är beredda att lägga delar av sin fritid på föreningen. Det är inte självklart. I synnerhet inte i en tid där klockan allt för ofta klämtar, och kraven på vad vi ska hinna med emellanåt upplevs som ständigt växande. Men vi har alla ett ansvar. Vi måste fråga oss vad vi kan göra för lokalområdet. Inte minst när det kommer till våra barn och ungdomar – och det ansvar vi har för dem.
Därför är det särskilt glädjande att ta del av initiativet vid Djulö.