Skönhetsingrepp väcker starka reaktioner. Så snart ingreppen förs på tal är det många som basunerar ut att man inte ska spä på ohälsosamma kroppsideal och att man ska vara nöjd med sig själv. Oavsett valet av ord är andemeningen ofta densamma – det är fel att korrigera sin kropp.
Operationerna riskerar visserligen att spä på ohälsosamma ideal, i synnerhet bland unga. Det är i dag alltför enkelt att dras med i osunda idéer om vad som är fint och rätt. Därtill kan operationerna leda till skador. Ja, de kan till och med vara farliga. Samtidigt anser jag att det är varje vuxen människas självklara rätt att bestämma över sin egen kropp och göra vad man vill utan att vare sig skämmas eller behöva förklara sig.
Tidigare i år genomgick jag ett skönhetsingrepp. Jag har trilskats med förstorade bröstkörtlar. Jag har tränat och ätit hälsosamt, men ingenting har hjälpt. I våras sökte jag upp en plastikkirurg för att höra mig för om möjligheterna att minska mina så kallade ”chipstuttar” med ett ingrepp. Läkaren, en specialist på området, förklarade för mig att om man varit överviktig i tonåren så kan körtlarna växa i takt med viktökningen. När man sedan når ”normalvikt” kan de fortsätta vara stora och samla på sig ett fettlager. Som i mitt fall.
Men är det så farligt då? Lite chipstuttar har väl ingen dött av?
Det senare är förvisso sant. Men jag har under många år undvikt linnen och t-shirts som stramar åt. Aldrig gått barbröstad på en strand. Försökt låtsas som att komplexet inte funnits, men det har hela tiden varit där och påverkat mig i min vardag.
Jag bestämde mig för att göra en så kallad gyneokomasti, ett ingrepp där man minskar dessa körtlar och tar bort fettet runt dem.
”Tala inte om det för någon”, sa flera till mig när jag berättade om mitt stundande ingrepp. ”Du kan spä på ett ohälsosamt ideal.” Det vill jag förstås inte. Jag vill spä på positiva sådana. Ideal om att man ska må bra med sig själv. Sådana som ger dig rätten att vara du.
Jag valde till en början att hålla tyst om det som skulle ske. Jag till och med övervägde att göra ingreppet utomlands i stället för i Sverige. Inte för att det skulle vara billigare, utan för att jag skulle kunna hålla operationen mer hemlig.
Jag bestämde mig ändå för att genomföra ingreppet på en klinik i Sverige. Allt gick bra. Efteråt ville en del av mig dölja vad jag gjort. En del av mig till och med skämdes över det. Och jag skämdes över att jag skämdes. Något som gjorde mig irriterad. Jag är ju för öppenhet och att riva ner tabun och skam.
Efter en tid bestämde jag mig därför att trotsa de tabun som jag vet att finns kring ingrepp som mitt – och valde att både prata och skriva om det. Något som faktiskt, till min glädjande förvåning, lett till en hel del positiv respons. Flertalet personer har talat om för mig att de själva gått omkring med samma komplex – men inte varit medvetna om att det faktiskt går att göra någonting åt det.
Jag anser att man kan älska sig själv och samtidigt göra saker för sin egen skull. Men jag förstår också dilemmat när man pratar om att korrigera sin kropp. Jag vill inte på något sätt säga att andra borde göra som jag, bara för att jag blev av med mitt komplex genom detta tillvägagångssätt. Och det sista jag vill är att bidra till en hets kring något slags idealkropp – för det ska inte finnas. Varken hos män, kvinnor eller icke-binära, ung eller gammal.
Att plastikoperera sig är ingenting som ska göras i en handvändning. Inte heller av fel anledning, som för att efterlikna ett ohälsosamt ideal. Men vill du som vuxen korrigera någonting hos dig själv därför att du anser att det skulle få dig att må bättre, så ska du självklart få göra det.
Och du ska varken behöva försvara dig, skämmas eller gömma dig.