“Om ett år är ett rekord är inte så viktigt – det viktiga är långsiktiga trender”. Den slutsatsen drog Gavin Schmidt, chef för Goddardinstitutet vid Nasa, av den temperaturdata som institutet varje år analyserar.

Enligt analysen, som släpptes 14 januari, var 2020 marginellt det varmaste året som uppmätts. Men det går inte att visa om skillnaden gentemot det tidigare rekordåret 2016 är statistiskt signifikant. Dock har de sju senaste åren varit de varmaste som uppmätts, enligt Nasa. Därav Schmidts fokus på långsiktiga trender, snarare än enstaka händelser.

 

Det är förståeligt att vilja dra slutsatser av det vi ser framför oss. När skogsbränderna härjade valåret 2018 var Miljöpartiet opportuna nog att börja prata om skogsbränder och värmeböljor som effekter av klimatförändringar – och kritiserade både M och SD för att inte erkänna det.

Det förklarade forskare från SMHI snabbt att vi inte kunde veta: Det kunde lika gärna vara en slump. MP:s “vi vet alla den egentliga orsaken”-attityd var tyvärr lika populistisk som slentrianmantrat från SD att invandrare orsakar brott, välfärdskris och arbetsbrist.

Bulletin of the American Meteorological Society (BAMS) granskar om och hur mänsklig aktivitet påverkar sannolikheten för enskilda extremväderhändelser. Samma år som skogsbränderna visade BAMS i sin årliga rapport att, utifrån 131 granskade forskningsartiklar, en tredjedel av extremväderhändelserna inte berodde på mänsklig aktivitet.

 

Med det sagt är stigande globala temperaturer ett direkt hot mot hälsa och välstånd. OECD och andra klimatforskare uppskattar att global BNP vid slutet av århundradet kan minska med mellan 2 och 8 procent vid 1,5 graders uppvärmning. Det har att göra med produktivitet.

Enligt EU-kommissionens projekt PESETA kan arbetsproduktiviteten i södra Europa minska med mellan 10 och 15 procent vid århundradets slut, om inget görs. För Sverige och övriga Norden var spannet 2 till 4 procent. Det syns redan i dagens klimat.

I en studie av en miljon amerikanska elevers testresultat fann Harvardekonomen Jisung Park att varma dagar sänkte prestationerna med upp till 14 procent jämfört med vanliga dagar. Varmare dagar hade även en direkt påverkan på elevers sannolikhet att ta examen.

När Park utökade sin data till 58 länder syntes liknande resultat. Värst drabbade av varmare dagar var barn från minoriteter och socioekonomiskt svaga grupper. Deras skolor är ofta sämre byggda, släpper in mer värme och har sämre luftkonditionering.

I en sådan insikt bör liberal politik, såväl för skolan som klimatet och näringslivet, bottna. Lägre produktivitet kan driva innovation. Svenska framsteg inom automatiserad industri, tillverkning och transport kan ge oss fördelar – och nya exportmöjligheter till länder som halkar efter.

Men på vägen dit behöver vi fler välutbildade studenter som kan skapa dessa innovationer. Om ekonomin dämpas av ett varmare klimat finns färre resurser att tillgå för att finansiera skola och universitet. Och ju varmare klimat, desto mindre effektiv blir all utbildning.

Politiker ska inte göra billiga poänger på enskilda vädernoteringar. De ska visa ödmjukhet inför de svåra orättvisor som ett varmare klimat skapar, och visa hur klyftorna minskas.

Gustav Juntti är fristående liberal skribent.