Det här med kommunikation är svårt. Intresset och engagemanget för språkvård har inte någon högre allmän prioritet i dag. Nu senast retade jag upp mig på ett beslut om avgiften för vård och omsorg till en 86-årig dam i särskilt boende. Jag läste brevet ett par gånger och förstår fortfarande inte vad berörd kommun meddelar. 

Med tanke på att jag är hyfsat van vid myndighetsspråk är det illa. Tror man på fullt allvar att adressaten ska begripa innehållet? Bryr man sig om saken? Med ett ogenomträngligt språk fjärmar sig myndigheter och tjänstemän från medborgarna. Brist på respekt och förståelse undergräver förtroendet för myndigheterna. Att verksamheter och motiveringar till beslut kan vara komplicerade är ingen ursäkt. 

Arbetet för ett vårdat, enkelt och begripligt myndighetsspråk – klarspråk – har periodvis haft bättre tider. Numera har Institutet för språk och fornminnen ett nationellt ansvar för frågorna. De gör vad de kan, men språket – vårt verktyg för att nå och kommunicera med varandra – är en färskvara och borde väl inte hänga ihop med våra fornminnen? Av hemsidan förstår jag att man årligen ordnar en språkvårdsdag för alla intresserade. Då delas också Språkvårdskristallen ut, en utmärkelse för någon/några som gjort en bra insats.

På vissa myndigheters intranät finns ibland information om klarspråk, även hos länsstyrelsen. Men hur många klickar in sig och tar del av råden? Det finns alltid behov av att träna på att göra språket begripligt. Myndigheterna har miljontals kontakter med landets medborgare varje år. 

Att säkerställa att man formulerar sig korrekt, rakt och tydligt är därför något som måste gälla alla tjänstemän, varje dag. Det finns lag på den saken. Språklagen säger att ”språket i offentlig verksamhet ska vara vårdat, enkelt och begripligt och att myndigheter har ett särskilt ansvar för att svensk terminologi inom deras olika fackområden finns tillgänglig, används och utvecklas”.

Uppgiften är i högsta grad en ledningsfråga och på länsstyrelsen lyfter vi ofta frågor om språk och hur vi möter invånarna.

Allt fler företag och myndigheter ersätter direkta kontakter med hänvisning till webbsidor och digitala tjänster. Det skulle behövas ett digitalt klarspråksarbete. Konfiguration, autentisering i flera steg med mera kopplas ofta till hurtiga budskap om att söka rätt på begreppet i någon lista, eller ”nedan” där det sällan finns. 

Riktigt svårt är också att hitta en människa på en myndighet som har digitaliserats. Telefonnummer till växeln kan finnas om man letar ordentligt, men eftersom det är oklart vem man borde tala med hjälper det inte alltid. Det finns handläggare som råkat ut för hot och trakasserier och behöver skyddas, men det kan knappast gälla alla förtroendevalda och alla offentligt anställda?

Att samtala i stället för att mejl-kriga skulle spara både tid och pengar i vissa ärenden. 

Beatrice Ask är Sörmlands landshövding. Hon medverkar som fristående krönikör i SN där texten tidigare publicerats