Den fysiska miljön påverkar i hög grad människors psykiska välmående och prestationer. Då inte bara sådant som att det är rent och funktionellt eller ljust och luftigt. Det finns i dag omfattande forskning som visar att god estetik och väl valda material i de byggnader där vi vistas påverkar hur människor känner sig och förhåller sig till den verksamhet som pågår.

Därför är det märkligt att man numera sällan tar hänsyn till annat än funktion när man bygger. Trots avsaknad av vetenskapliga belägg lade man förr i tiden tvärtom stor vikt vid skönhet i material och utformning. Kanske för att det egentligen är ganska självklart hur viktigt detta är.

 

Modernismens stilideal – eller om man ska kalla det icke-ideal där det mesta är kallt, fyrkantigt och grått – har förflyttat oss långt bort från de miljöer som får människor att må bra. Särskilt tydligt blir denna sorgliga rörelse om man studerar offentliga byggnader. 

Som Järnvägsstationer. Förr ofta ståtliga konstruktioner med torn, vackra målningar och underbara träinteriörer som omgavs av en aura av stora världen. Så inte längre. Att sätta foten i ett modernt resecentrum framkallar inga drömmar och inger inte känslan av att vara på väg mot något viktigt. Tvärtom är de mer ångestframkallande än ett väntrum hos folktandvården. Glas, betong, plast, stress och smuts. Ett resecentrum är en plats man lämnar så snabbt man kan.

 

Lika illa är det med våra skolor. I början av förra seklet byggdes skolor, både i städerna och på landsbygden, som tydligt signalerade att här skapas och formas Sveriges framtid. De barn och unga som steg över tröskeln visste – kände – att de var privilegierade som fick ta del av all den kunskap som erbjöds. 

I de vackra byggnaderna med högt i tak och djupa fönsternischer fanns (och finns ibland fortfarande) konst i form av målningar och skulpturer. Hela miljön andades bildning. 

 

Moderna skolor – byggda från 60-talet och framåt – signalerar något annat. Tristess och kommunal besparingsiver, eller flummiga pedagogiska teorier. Inte undra på att den många i den generation som växer upp i dag inte förstår vilken gåva de har att förvalta. 

Särskilt illa är det dessutom att många av de vackra äldre skolbyggnader som finns kvar byggts om till konferenscenter, bostadsrätter eller kontor. Som om barn inte förtjänade skönheten. I diskussionen om hur vi ska lyfta den svenska skolan är frågan om hur dagens lärmiljöer utformas en viktig del som ofta glöms bort. Så borde det inte vara. För svarta lådor får inget barn att känna att de bär framtiden i sina händer.  

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent.