Det är inte en diplomatisk bojkott. Idrottsminister Anders Ygeman (S) har varit tydlig med vad som är anledningen bakom att svenska regeringen valt att inte närvara vid vinter-OS i Peking: coronaviruset. Så ingen råkar få för sig att Kinas förtryck och kränkningar av mänskliga rättigheter har påverkat beslutet, ens det minsta.

Politik och sport ska inte blandas ihop, är en devis som brukar yttras i samband med kontroversiella mästerskap. Det är ett tarvligt försvar för regeringens undfallenhet.

Att spelen hålls i Kina sätter prägel på hela mästerskapet. Idrottare varnas för att kritisera landets politik – Kina är tydligt med att uttalanden i strid med landets lagar kan komma att straffas. Av säkerhetsskäl uppmanas deltagarna att inte använda sina vanliga datorer och mobiltelefoner annat än i offlineläge. OS-byn är ingen frizon från förtrycket, utan speglar vardagen i enpartistaten.

Hur det leder till självcensur illustrerades tydligt av skridskoåkaren Nils van der Poel i DN (18/1). "Jag tror inte att det är särskilt klokt av mig att kritisera regimer som jag är på väg att vistas inom, om jag önskar att leva ett långt och fruktsamt liv" sa han, med tillägget att han kunde tänka sig utveckla uttalandet efter OS.

Ställningstaganden är förknippade med risker för atleterna. Att de som drömt om OS och vigt livet åt att förfina sina färdigheter då hellre kniper igen än avstår mästerskapet är lätt att förstå. Det är svårt att reducera till ett enkelt politiskt ställningstagande för eller emot. Likadant med handlingen att slå på tv:n och att heja fram svenskar i skidspåret eller skridskorinken.

Idrott har en enande kraft, men den riskerar att solkas ner av politiken. Lösningen på det är dock varken att låtsas som att politiken inte finns, eller att främst lägga ansvaret för politiken på enskilda tittare eller atleter.

Därför är diplomatisk bojkott ett bra verktyg. Ansvar för skavande politiska implikationer tas av politikerna. Mästerskapet kan fortgå, men utan att utländska ledare skänker det legitimitet. Om nu politik och sport ska hållas åtskilt är det ju faktiskt märkligt att de förväntas vara där från första början. Särskilt när det numera nästan bara är jippo-sugna diktaturer som ens vill arrangera OS.

Regeringen har menat att man tar avstånd från Kina på andra sätt. I en riksdagsdebatt om frågan hänvisade Ygeman till att Alliansregeringen minsann var representerad i Peking 2008. Det är att peka finger på andra för att ducka det egna ansvaret. Regeringen borde ta ställning. Att skylla på corona för att slippa håller inte.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.