Ukraina är mer upplyst och varmt denna vinter jämfört med den förra. Under mina två veckor i landet i januari upplevde jag ett strömavbrott. Elen försvann under några timmar på grund av planerade reparationsarbeten. Men det var allt.
De rullande strömavbrotten som var vanliga för ett år sedan, då bortåt halva dygnet kunde vara ”av”, är mycket ovanliga. Utebelysningen är tillbaka.
Ukrainarna har förstärkt sitt sedan tidigare krigsuthålliga energisystem och Ryssland har bytt fokus i sina missilattacker. Förra vintern siktade man in sig på just el och värme. Nu bombar man oftare bostadsområden. De civila offren är därför också fler.
Försvaret av luftrummet förändras. Traditionellt luftvärn kompletteras med elektroniska motmedel. Störsändare får gps-styrda projektiler ur kurs. Det är en förklaring till att telefonernas och bilarnas gps emellanåt löper amok i ukrainska städer.
Den snabba tekniska utvecklingen är också något som definierar detta krig. Båda sidor söker vapensystem som bygger på egna styrkor och som motståndaren saknar effektiva motmedel mot. Ett ryskt exempel är så kallade glidbomber. Det är stora flygbomber som har utrustats med ”vingar” och gps för att kunna flyga vågrätt och långt. De släpps från stridsflyg över ryskkontrollerat territorium dit ukrainskt luftvärn inte når och glider bortåt fem mil innan de träffar sitt mål. Precisionen är låg men sprängkraften är så pass stor att de ändå orsakar enorm skada och är väldigt besvärliga för ukrainarna, berättar soldaterna vid fronten för mig.
Ryssland utnyttjar här sitt övertag i frontnära flyg, som ukrainarnas radar inte når, samt sitt stora lager av gamla enkla sovjetiska flygbomber. Detta ryska övertag, och glidbomberna, kommer att förbli ett problem till dess att ukrainarna får ett modernt stridsflyg och bättre radar.
Ukraina satsar i sin tur på billiga FPV-attackdrönare – ombyggda kommersiella farkoster som utrustas med kamera, lastas med sprängmedel och styrs in i fiendens stridsfordon, artilleri eller vad det må vara, till och med i enskilda soldater som sprängs i stycken.
Ukrainarna tar till vara det stora engagemanget i civilsamhället och landets öppenhet för att tillverka en enorm mängd sådana drönare i tusentals små fabriker. Produktionstempot är högt och decentraliseringen gör tillverkningen immun mot fiendeattacker. Och så är det billigt. En attackdrönare kostar mindre än en artillerigranat.
Det är mycket tack vare dessa dödliga flygmaskiner som Ukraina lyckas hålla fronten för närvarande. Bristen på artilleriammunition är nämligen akut. 93:e mekaniserade brigaden som jag var hos nyligen utanför Bachmut hade ett par veckor tidigare besök av ett filmteam från CNN.
Brigaden samlade ihop de granater man hade för att ge journalisterna klipp av något som skjuter och lade med rökgranater i brist på annat. Journalisterna upptäckte det och gjorde ett tv-inslag om att ukrainarna skickar iväg rök.
Brigadens pressfolk skrattade när de berättade. ”Ja, det är ju så det är”, menade de.
Men situationen är inte lustig alls. Ukrainarna biter sig fast till ett mycket högt mänskligt pris och läget är skört. Artilleri är fortfarande basen i detta krig. Utan nya granater från väst i stor mängd blir det svårt att hålla ryssarna borta.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen
