Under torsdagen kom beskedet att statsministerns statssekreterare PM Nilsson lämnar sin tjänst till följd av ålfiskeskandalen. På Facebook uttrycker Nilsson att han “förstår hur olämpligt det var att fiska ål utan tillstånd och att inte säga som det var till myndigheterna” och påtalar att han bett om ursäkt och betalat sina böter. 

Men det räcker uppenbarligen inte, vänstern har vittrat blod och det finns inget som tyder på att de tänkt släppa taget.

Nilsson är numera också anmäld för artskyddsbrott, vilket utreds av polisens specialavdelning Noa. Statssekreteraren har blivit en så stor belastning för en regering som redan tampas med vad stora delar av väljarkåren uppfattar som hopplösa misslyckanden, att det var dags att gå.

Så sent som för några dagar sedan var Ulf Kristersson (M) tydlig med att hans förtroende för Nilsson var orubbat. Det är det troligtvis fortfarande. Kristersson har redan från första början – långt innan media och opposition fick nys om Nilssons tjuvfiske – känt till vad som skett. Vilket gör att den här frågan primärt inte handlar om den före detta politiske redaktören på Expressen och DI och hans blekingska kulturarv, utan om statsministerns omdöme. 

Att man har begått ett brott borde (så länge det inte handlar om riktigt grova handlingar som mord eller våldtäkt) inte hindra någon från att i ett senare skede i livet bli förtroendevald eller kunna arbeta som politisk tjänsteman. 

Men ledaren för ett parti och en regering som investerat så stor del av sitt förtroendekapital i att sätta hårt mot hårt för att stävja kriminalitet och agerar i en tid då miljöfrågorna, däribland artskyddet, ligger högt upp på den politiska agendan borde förstått att PM Nilsson, oavsett hans många kvaliteter, var en omöjlig värvning. Brottet ligger för nära i tid, Nilsson har inledningsvis ljugit för myndigheterna och bristen på respekt för att ålen faktiskt är utrotningshotad är en uppenbar inbjudan till alla som ogillar regeringen Kristersson att börja dreva. Med viss rätta. Det står inte någon fritt att strunta i de lagar man personligen ogillar. 

Ålgate hade inte kunnat sluta på ett annat sätt än det gjorde. Samtidigt är det synd att när svenska politiker eller höga politiska tjänstemän tvingas avgå är det i princip alltid för sådant som de gjort i sitt privatliv, och inte på grund av fel de begått i tjänsten. Inkompetens tycks sällan orsaka samma upprördhet som svart städhjälp eller ålfiske. Det är det verkligt oroande. 

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent.