De sju partierna i miljömålsberedningen hade vitt skilda idéer om klimatpolitiken. Det bråkades om energipolitiken, om konkreta sakfrågor, om strategiska vägval. Ändå enades man bakom en klimatlag och de mest ambitiösa klimatmålen i världen. Överenskommelsen stod pall även när Svenskt Näringsliv, LO och LRF krävde en halvering av ambitionsnivån. Politikens enighet fick till och med stålindustrin, som gång på gång sagt nej till skärpta klimatmål, att ändra sig.

Om den processen, och kanske framför allt om lärdomarna av den, skriver Mikael Karlsson, docent i miljövetenskap vid Uppsala universitet, på DN Debatt (15/5). Karlsson pekar på att den parlamentariska utredningen innebar ett gemensamt lärande. De sju partiernas representanter och ordföranden Anders Wijkman fick ta del av inspel från experter och forskare. Man gjorde gemensamma studieresor – däribland till klimatmötet i Paris – och arrangerade seminarier. Vetenskaplighet var en grundbult och kring det växte en samsyn fram. Kanske inte i politiken, men kring målsättningarna och ramverket. 

 

Det är en viktig poäng. Det finns fog för tanken att svensk politik förr var bättre på att hantera stora utmaningar. En viktig förklaring var de parlamentariska utredningarna, som samlade alla partier i en gemensam process kring ett område eller en fråga. Som nationalekonomen Andreas Bergh och statsvetaren Gissur O. Erlingsson visar i studien "Liberalization without Retrenchment" spelade utredningsväsendet en avgörande roll i att reformera såväl skatte- som pensionssystem från 80-talet och framåt.

Precis som klimatpolitiken och många andra områden i dag var skatte- och pensionsfrågorna starkt polariserade. Ändå hittade man gemensamma vägar framåt. 

 

Det låter kanske inte som det mest spektakulära svaret på populism och polarisering att kräva färre enmansutredningar, men allt talar för att det faktiskt fungerar när de politiska partierna diskuterar svåra frågor och avvägningar tillsammans. Som Mikael Karlsson uttrycker det: "politiska överenskommelser i frågor som präglas av vetenskaplig komplexitet och sociala kontroverser förutsätter tid och gemensamt lärande."

Precis som Karlsson är inne på skulle det behövas i en rad frågor. En av de mer brännande är skogspolitiken, som under långt tid präglats av högt tonläge och oförsonlighet både mellan industriföreträdare och miljöorganisationer och mellan politiker från olika läger. Många gånger har man inte ens kunnat enas om hur verkligheten ser ut, exempelvis hur mycket skog som är skyddad i dag. Branschen tar samtidigt skada av den osäkerhet som debatten skapar. Skogsägare lever i osäkerhet om vad villkoren kommer att vara om 10-15 år. Rättsfall drivna av debattens parter eller av myndigheter tillåts i många fall styra inriktningen och praxis, i stället för att politiken gör det. 

 

Breda, parlamentariska utredningar löser inte alltid problemen. Titta bara på migrationspolitiken. Ibland är låsningarna för stora, ibland har enskilda partier för mycket att tjäna på en konflikt. Men med tid och gemensamt lärande kommer man uppenbarligen långt. Det är en väg som bör prövas i skogspolitiken, såväl som inom andra konfliktfyllda områden.

Joakim Broman är fristående liberal skribent.