Den ryska ledningen räknade med tio dagar för att krossa landets armé och avsätta dess regering. En annektering av Ukraina skulle ske inom ett halvår. Det menar den brittiska tankesmedjan Royal United Services Institute (RUSI) som nyligen presenterade den mest detaljerade offentliga analysen av upptakten till och de första fem månaderna av den fullskaliga ryska invasionen.
Det går säkert att invända mot enskildheter i de slutsatserna. Klart är dock att Moskva planerade för ett kort krig vilket byggde på några antaganden: Att den ryska armén är kapabel medan den ukrainska inte är det. Att Ukrainas regering saknar folkligt stöd och sympatierna med Ryssland är utbredda i befolkningen och inom landets eliter. Att den ukrainska försvarsviljan är svag. Att västländerna inte skulle samla sig till ett enat och starkt svar, och än mindre bistå i Ukrainas försvar.
Alla dessa antaganden har visat sig vara felaktiga. De ukrainska väpnade styrkorna hade sedan 2014, då Ryssland inledde sin aggression, genomgått en betydande förmågehöjning. Ukraina hade utvecklat sitt luftförsvar, artilleri, pansarvärn, satsat mycket på egentillverkade vapensystem och med västhjälp inlett en övergång till Nato-standard i fråga om ledning och träning av soldater.
Den pro-ryska femtekolonnen i Ukraina bestod av en marginaliserad grupp i parlamentet och, som det visade sig, en del lokala opportunister som dög till att tjänstgöra hos ockupationsmakten men inte till att leda någon. Den ukrainska regeringen är demokratiskt vald och landets försvarsvilja är inte avhängig någon toppstyrning utan är djupt rotad i det kollektiva ukrainska medvetandet – kärleken till nyvunnen frihet som nation och individer.
Västs reaktion har i sin tur varit enad och betydligt starkare än någon i Moskva räknat med. Sanktionerna mot Ryssland är de hårdaste som någonsin riktats mot ett land medan den västerländska militära och civila hjälpen till Ukraina är det mest omfattande utlandsstödet till en krigförande stat sedan andra världskriget.
Västs stöd kom inte i denna skepnad omedelbart. EU:s länder agerade inledningsvis avvaktande. Tyskland och Frankrike tog inte en ledande roll. Men Ukrainas förmåga att försvara sig förhindrade en snabb rysk seger och tvingade Europa att bekänna färg.
Det militära skeendet kan beskrivas som fyra faser. Den första pågick från 24 februari till mitten av maj, då de ryska styrkorna ryckte fram från tre väderstreck och tog territorium runt Kiev, Charkiv, norr om Krim, utmed Azovska sjön och i Donbas. Men Rysslands offensiv stoppades. I början av april stod det klart att de ryska styrkorna inte kunde ta Kiev. Inför hot om delvis omringning drog de sig tillbaka från huvudstadsområdet liksom från övriga norra Ukraina. Strax därefter trycktes ryssarna även bort norr om Charkiv.
Under krigets andra fas, från mitten av maj, koncentrerade Ryssland sina styrkor på ett mindre frontavsnitt i Donbas. Det ukrainska artilleriet fick vid samma tid svår brist på ammunition vilket Ryssland utnyttjade med målen att ockupera hela Donetsk och Luhansk län och omringa en större ukrainsk armégrupp. Det första lyckades delvis – hela Luhansk län hölls under en tid. Det andra målet nåddes inte alls. Ukrainarna förhindrade rysk framryckning för en större omringning och drog sig tillbaka i tid för att undvika en mindre.
I mitten av sommaren började det västerländska artilleriet anlända till Ukraina. Det amerikanska systemet HIMARS, med dess kombination av räckvidd och precision, förändrade spelreglerna. Ukraina använde det för att slå till mot broar, ammunitionslager och ledningscentraler långt bakom fiendens linjer.
Det tillsammans med skickligt manövrerande av den ukrainska armén lade grunden för en stor motoffensiv öster om Charkiv i september, inledningen till det som kan ses som krigets tredje fas. Sett till tagen terräng på kort tid har Ukrainas framryckning beskrivits som den mest framgångsrika militära operationen som världen har sett på åtminstone 50 år. Och i stället för att avstanna fortsatte motoffensiven på senhösten med befrielsen av Chersons län norr om Dnepr-floden och staden Cherson.
Efter dessa ukrainska framgångar har kriget gått in i den fjärde fasen – vintern. Den kännetecknas av ryska terrorbombningar av ukrainsk infrastruktur med angrepp mot främst elförsörjningen, samt Ukrainas förberedelser för nästa framstöt. Den kan komma att ske söderut från Zaporizjzja, i norra Luhansk län eller mot någon annan försvagad punkt i de ryska linjerna.
Rysslands övergripande mål för storinvasionen har inte förändrats. Man vill fortsatt utplåna Ukraina som stat och nation. Men efter tio månader är det Ukraina som har initiativet på slagfältet. Det har skett tack vare ukrainsk beslutsamhet och skicklighet, och med det västerländska stödet som en absolut förutsättning. Det förra har Ukraina i överflöd. Det senare bör vi hålla i och ge mer av för att påskynda segern.
Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.