Ylande hundflockar, övermätta på människokött, drev runt i stan. Berättelsen, som verkligen sätter sig i huvudet, kommer från fader Mykola Krygin, präst i staden Butja, nordväst om Kiev, som har blivit något av ett epicentrum för ryska krigsbrott.

Han bevittnade de första striderna och levde två veckor under ockupation innan han och familjen kunde fly till Kiev. I dag jobbar han med att hantera följderna, trauman som var och varannan invånare i Butja lever med.

 

Beskrivningen av hundflockarna är från tiden för befrielsen i början av april. Men allt började fem veckor tidigare.

Butja ligger mellan städerna Hostomel i norr, där flygplatsen Antonov finns, och Irpin i söder. Vokzalna-gatan förbinder de tre. Det var där som en rysk pansarkolonn rullade in i Butja norrifrån 27 februari.

De ryska soldaterna som kom in hade inte varit med i de inledande striderna runt flygplatsen och var övermodiga. Ryssarna möttes av Butjas hemvärn som hade beväpnat sig med det som fanns kvar av en tidigare utslagen rysk styrka vid Hostomel.

Kolonnen sträckte ut sig utmed hela Vokzalna, över tre kilometer. Den stoppades vid infarten till Irpin, stängdes in och attackerades med allt som försvararna hade till hands. Brandbomber kastades från höghusen.

 

Kaos bröt ut. En del ryska soldater sköt mot alla ukrainare de såg. Andra lämnade sina fordon och flydde in i staden. Några försökte överlämna sig utan att det fanns någon hos motståndarna som kunde ta emot dem. Kolonnen utplånades och gav de välbekanta fotona av utbränt ryskt pansar som korkar igen Vokzalna.

Men det slutade som bekant inte där. Ryssarna fortsatte att attackera staden med nya kolonner och tog några dagar senare kontroll över den. De allra flesta av Butjas 40 000 invånare lyckades fly men några tusen var kvar under ockupationen, som innebar hungersnöd och terrorvälde.

 

En summering av dödstalen presenterades nyligen av de lokala myndigheterna, när de sista döda identifierades och begravdes: 458 civila, varav 419 hade spår som tydde på att de blivit skjutna, ihjälslagna eller torterade till döds.
 
Fader Mykola visar ett kvarter på Tsentralna-gatan, något väster om Vokzalna, som var en av de värsta platserna – en stor rysk, improviserad militärförläggning. Stridsvagnar och andra fordon parkerades i villaträdgårdar och intill flervåningshusen. Soldaterna bodde i bostäder som folk lämnat.

Många ryska soldater på samma plats, mitt bland kvarvarande civilbefolkning, innebar många övergrepp. De kunde ske på kvällarna, när ryssarna söp sig fulla och gav sig på kvinnorna i kvarteret. Eller när de stoppade någon, förnedrade personen, och hon eller han gjorde något som soldaterna inte gillade. Varje dag miste människor livet på det sättet.

 

Ett av de mest sadistiska inslagen var förbudet mot att begrava döda. De låg i veckor på gatorna. En man gavs tillstånd att begrava sin son – förutsatt att han grävde med händerna, vilket han gjorde. Hur återhämtar sig en stad från något sådant?

Fader Mykola menar att det är viktigt att prata om det, att de som har genomlevt och fortsätter leva med smärtan berättar om den för någon. Medan tron visar vägen bort från hatet.

Så enkelt men ändå så svårt.

Alex Voronov är fristående liberal skribent och tidigare politisk redaktör på tidningen.