En granskning utförd av P4 Göteborg och Ekot (30/6) visar att Statens institutionsstyrelse, Sis, inte följer sina egna säkerhetsrutiner. Trots att det strider mot myndighetens egna riskbedömningar, förekommer det att personal jobbar ensamma med ungdomar som sitter på avdelningar med hög säkerhetsklassning. Det har lett till rymningar.
Larmen från hemmen i Sis regi har avlöst varandra de senaste åren. Särskilt uppmärksammat är hur unga flickor far illa på hemmen. Hos Sis samlas både unga kriminella och unga som tvångsplacerats efter att de utsatts för våld eller övergrepp. Det är två skilda målgrupper, båda med omfattande behov.
Anledningen att man bryter mot sina egna säkerhetsrutiner är främst att det saknas personal. Till Ekot säger Petter Wåhlberg som är enhetschef på Sis säkerhetsavdelning att verksamheten behöver planeras utifrån den bemanning som står till buds. Man saknar helt enkelt resurser för att kunna leva upp till de egna säkerhetsbedömningarna.
Det är förstås allvarligt. För ungdomarna som drabbas blir utsattheten dubbel. De hamnar hos Sis på grund av att de utsatts för våld, övergrepp eller hedersförtryck. Tanken är att de ska skyddas och tas ifrån en otrygg miljö, men för många ersätts bara en otrygg miljö med en annan lika otrygg. Ett välkänt problem är också att många unga tar efter varandra, att unga utan kriminell bakgrund som hamnar i samma miljö som kriminella ungdomar själva blir kriminella. De nätverkar, och bygger kontakter.
I en debattartikel i Aftonbladet (29/6) undertecknad av socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) tillsammans med företrädare för de andra Tidöpartierna presenterar man förslag för att förbättra situationen på hemmen. Däribland att begränsa elektronisk kommunikation, för att unga ska få svårare att planera rymningar med hjälp från utsidan. Man vill även ha visitationer och kontroller för att förhindra att vapen och droger förs in på hemmen. Idag är missbruksproblemen utbredda.
Kanske viktigast är dock att se över Sis grunduppdrag. Det spretiga uppdraget, där man har ansvar för unga med vitt skild problematik och behov är på många sätt olyckligt. Tanken i Tidöavtalet är att ansvaret för de allra mest kriminella ungdomarna ska flyttas till kriminalvården – rimligt eftersom de sannolikt är där kompetensen att hantera dem finns, för att ge utrymme för de icke kriminella ungdomarna med stort vårdbehov. Det är på tiden att man tar tag i situationen, för problemen på Sis-hemmen har fått pågå utan lösning allt för länge.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån