Maria Nilsson, Liberalernas riksdagsledamot i EU-nämnden, hittade pudelns kärna i riksdagens EU-politiska debatt på onsdagen (26/1). Eller kanske ska man säga "des Pudels Kern”, för hennes frågeställning till EU-minister Hans Dahlgren (S) handlade om varför hans tyska socialdemokratiska kollega Olaf Scholz velar i sitt stöd till ett hotat Ukraina.
I ett Europa där Rysslands aggressioner skapat den största säkerhetspolitiska krisen på decennier har övriga EU- och Nato-länder tvingats fråga sig var Tyskland egentligen står. Tyskarna vill inte exportera vapen till Ukraina och har till och med förhindrat Estland från att skicka artilleripjäser till landet.
Vid frågor om den ryska gasledningen Nord Stream 2, som innebär att Ryssland kommer att kunna exportera gas till europeiska länder utan att betala transitavgifter till Ukraina, har Scholz mumlat att projektet "hör till den privata sektorn” och "inte alls handlar om Ukraina”, innan regeringen till slut gav med sig och meddelade att man är beredd att stoppa Nord Stream 2 om Ryssland utvidgar sin invasion av Ukraina.
Att det satt långt inne är illustrativt. Tysklands energipolitik har kommit att bli både ett säkerhetsmässigt och klimatpolitiskt problem för övriga EU-länder.
Hans Dahlgren är inte ansvarig för Scholz eller Tysklands vägval, men när dessa hotar svenska intressen borde Sverige vara mer aktivt i EU-sammanhang. Som moderaten Jessika Roswall påpekade i debatten behöver regeringen bli bättre på att bygga allianser med likasinnade för att driva unionen i rätt riktning.
Inom socialdemokratin, kanske även i svensk EU-debatt i stort, finns snarare en tradition av att betrakta Bryssel som en plats där andra bestämmer, och dit man ibland måste åka för att säga nej och stopp. Ett av få initiativ som socialdemokratiska regeringar tagit har varit att driva fram den sociala pelaren, som nu riskerar att hota svensk lönebildning.
Visst kommer ibland dålig politik från ministerråd, kommission och parlament. Men den går att påverka till det bättre, särskilt ihop med andra. Den som bara sätter sig på tvären riskerar till slut att bli överkörd eller passerad. Se bara hur gamla ratade förslag, exempelvis om gemensamma EU-lån och omfördelande statsstöd fick nytt liv och klubbades utan vidare övervägande i coronapandemins återhämtningspaket.
Det finns alltså all anledning för Dahlgren att pressa sina tyska partikamrater, både kring Ukraina, energifrågorna och klimatpolitiken. Tyskland utsätter just nu såväl Ukraina som EU-samarbetet för stora risker. Klokare röster än så bör höras i Europa.
Joakim Broman är fristående liberal skribent.
