Jag fick förmånen att åka på en studieresa för journalister till EU-parlamentet i Strasbourg i Frankrike förra hösten i samband med att parlamentet hade ett av sina plenarsessioner. Syftet med dessa studieresor är att vi journalister ska få lära oss mer om denna tunga, men viktiga, institution. För handen på hjärtat, mina EU-kunskaper var rätt begränsade och intresset för dessa frågor var ganska svala. Och jag är inte unik – intresset för EU är lågt hos många svenskar.
Efter att ha kommit fram till EU-parlamentets enorma byggnader, genomgått en rigorös säkerhetskontroll och hämtat ut min pressbadge sammanstrålade vår lilla svenska journalistgrupp och vi fick oss en duvning i EU-kunskaper, saker och faktum som jag i vissa fall redan visste men också saker som jag inte hade en aning om.
EU-parlamentet i Strasbourg är gigantiskt. Tänk dig riksdagshuset i Stockholm uppumpat flera hundra gånger. Och vid cirka tolv tillfällen per år uppstår en enorm flyttcirkus när parlamentets verksamhet flyttas rent fysiskt från Bryssel till Strasbourg för plenarsessionerna och sedan tillbaka. Det går lastbilstransporter mellan städerna med material. Parlamentariker, tusentals anställda och andra måste transportera sig till Strasbourg och det uppstår stora kostnader för resor och hotellövernattningar. I samband med att parlamentet sammanträder i Strasbourg stiger priserna på hotellrum kraftigt och det kan till och med vara svårt att hitta inkvartering, något jag själv fick erfara.
Hur är det då med oss svenskar och vårt svala intresse för EU? Jag insåg skillnaden mellan Sverige och många andra EU-länder när jag såg den samlade presskåren i parlamentets presskafé. Det fullkomligt kryllade av journalister från bland annat Frankrike, Tyskland, Spanien och Italien.
När deras parlamentariker visade sig framför dessa journalister så smattrade kamerorna och fotoblixtarna tände rummet. Reportrar ropade ut frågor i mun på varandra. Parlamentarikerna från dessa stora EU-länder är välkända i sina hemländer och hårdbevakas av pressen. Intresset för EU är betydligt hetare än i Sverige.
De svenska parlamentarikerna däremot möttes inte av någon månghövdad presskår. Nej, faktum var att vår lilla studiegrupp om cirka fem deltagare, mestadels från lokala tidningar, i stort sett var de enda svenska journalister som var på plats under denna sammanträdesvecka. Så när vi fick möta dem alla, parti för parti, under en dag kändes de svenska representanterna nästan svältfödda på uppmärksamhet och frågor.
Jovisst kände jag igen Tomas Tobé, Alice Bah Kuhnke och före detta kändismeteorologen Pär Holmgren sedan tidigare, men många andra svenska parlamentariker var enbart namn som jag hade läst. Och på pressträffarna blev det stundtals pinsamt tyst. För vad ställer man för spännande, spontana och aktuella EU-frågor till en för mig helt okänd EU-parlamentariker oavsett om den är vänsterpartist, Sverigedemokrat eller liberal?
Den 9 juni ska vi gå till valurnorna i Sverige och välja våra representanter i EU. Sverige har, trots ett deltagande på 55,27 procent i senaste valet, ett relativt högt valdeltagande om vi jämför med andra EU-medlemsstater. Men vi är långt ifrån bäst i klassen.
Jag känner mig i alla fall betydligt mer påläst och insatt när jag ska lägga min röst på söndag. Jag har börjat bry mig mer om EU-frågor dessutom. Det borde fler svenskar göra. För varje beslut som fattas i Strasbourg och i Bryssel påverkar oss på det ena eller andra sättet – även om det är långt rent avståndsmässigt från Katrineholm.
Använd din rösträtt – det är både en plikt och en skyldighet för oss alla som värnar om demokratin och vill leva i ett fritt Europa.
Andreas Johansson-Lindhe är reporter på tidningen