Den svenska skolan har problem. Stora problem. Det är en rimlig slutsats att dra när man studerar den senaste Pirls-studien som mäter läsförståelse i OECD-länderna. Mellan 2016 och 2021 har läsförståelsen hos tioåringar i Sverige försämrats, precis som trenden är internationellt. Kurvorna pekar nedåt även hos de andra deltagande länderna.

Det är lätt att därmed dra slutsatsen att det för det första inte spelade någon roll att Sverige höll skolorna öppna under pandemin. Resultaten rasar ju lika mycket hos oss som i de länder där barnen tvingades till distansundervisning under långa perioder.

För det andra är det, om man inte djupdyker i statistiken, lätt att tolka resultatet som ytterligare ett exempel på den svenska ”flumskolans” uselhet och ett kunskapsidealets allmänna förflackning.

Det är bara det att om man delar upp de svenska tioåringarna i två grupper, de som alltid talar svenska i hemmet respektive de som inte alltid talar svenska i hemmet, framträder ett mycket uppseendeväckande mönster.

För dem som alltid talar svenska i hemmet har läsförståelsen inte alls försämrats mellan 2016 och 2021. Bland de elever som talar provspråket hemma så får svenska elever till och med bäst resultat av alla undersökta länder. Hela försämringen i Sverige härrör från gruppen som inte alltid talar svenska i hemmet. I de andra nordiska länderna försämras dock läsförståelsen både hos dem som talar testspråket hemma och de som inte gör det.

Detta bör absolut kunna tolkas som att det var rätt av Sverige att hålla skolorna öppna under pandemin, i alla fall vad gäller elevers kunskapsutveckling. De som tvingades vara hemma lärde sig inte att läsa lika bra.

Resultatet visar också vad som är den svenska skolans stora problem, den bristande likvärdigheten. Inte bara är skillnaden i läsförståelse stor mellan dem som talar svenska i hemmet och dem som inte gör det, den är också stor mellan de som har goda förutsättningar hemma och de som inte har det. Sannolikt samvarierar även dessa grupper.

Det är också tydligt att den stora flyktinginvandringen som skedde 2015 har fått följdverkningar som har varit svåra för skolan att hantera.

En tydligare indikator på hur viktigt skolans kompensatoriska uppdrag är och hur skadlig segregationen kan vara går knappast att hitta. Detta måste vara vägledande för de kommande årens skolpolitik. Mer av höga förväntningar, tydliga krav och stöd till dem som behöver det, mindre av digitalisering och annat lull-lull.

När det kommer till läsningen måste alla, inte bara några, vara bäst i klassen.

Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad