Regeringen tillsätter nu en utredning om hur staten ska kunna överta ansvaret för hälso- och sjukvården. Frågan har varit på den politiska tapeten under lång tid, men lösningen på själva problemet är inte så enkel.
Ett förstatligande är en av Kristdemokraternas profilfrågor. Det är också något som i Tidöavtalet är omnämnt som prioriterat för samarbetets första år. För energi- och näringsminister Ebba Busch och Kristdemokraterna som har det kämpigt i opinionen är utredningen strategiskt viktig.
Tidöavtalets skrivningar gällande hälso- och sjukvården är självklara: kapa vårdköerna, förbättra tillgängligheten, säkerställ jämlikheten mellan olika delar av landet samtidigt som arbetsmiljön förbättras och kompetensförsörjningen säkras. Grundläggande för detta menar Tidöpartierna är att successivt öka det statliga ansvaret. Den parlamentariska utredning som nu tillsätts ska ”analysera och belysa för- och nackdelar, samt lämna förslag på möjligheterna att långsiktigt införa ett delvis eller helt statligt huvudmannaskap för sjuk- och hälsovården”.
Sjukvården är en viktig fråga för såväl medborgarna som politikerna. Den är återkommande väljarnas viktigaste valfråga och den som önskar vinna val – såväl regionalt som nationellt – behöver ha svar på hur vårdkrisen ska lösas. Under pandemin blev det också tydligt att skillnaderna var stora såväl mellan kommuner som regioner. Var man bodde och blev sjuk spelade roll för vilken vård man fick.
Till följd av pandemin har också vårdköerna blivit allt längre och vårdskulden har växt.
Enligt SOM-institutet vill hela 70 procent av svenskarna att staten ska ta över huvudmannaskapet för sjukvården. Att utreda sjukvårdens huvudmannaskap är en sak, men ett eventuellt förstatligande kommer att vara komplicerat och ta många år. Även om en gemensam huvudman skulle kunna lösa vissa problem, som att det administrativa berget skulle kunna minskas när alla regioner har samma budget, finns det annat som inte är lika enkelt.
Stora delar av landet brottas med omfattande geografiska avstånd, en befolkning som lever allt längre och kräver allt dyrare vård. Lägg till detta vårdarbetsgivare som inte lyckas behålla personal. Att förstatliga sjukvården skulle dessutom leda till en arbetsgivare i stället för flera regionala. Möjligheten för sjukvårdspersonal att byta arbetsgivare minskar, för att på så sätt höja sin lön eller markera mot en ohållbar arbetssituation.
Att sätta alltför hög tilltro till att staten ska vara lösningen på de problem som samhället står inför är naivt. En bättre lösning i närtid är att dra lärdomar av Coronapandemin, där sjukvårdspersonalen gav ett stort inflytande över förändringar och förbättringar. Dessutom måste grundorsakerna till sjukvårdens svårigheter i olika delar av Sverige analyseras mer på djupet.
Elin Larsson är fristående centerskribent på Liberala nyhetsbyrån
