Våren 2008 ritades kartan om för svensk arbetsmarknad. Tillsammans med Miljöpartiet fattade den dåvarande alliansregeringen ett beslut som upphävde vad som sedan början av sjuttiotalet i praktiken hade varit ett stopp för arbetskraftsinvandring.
Reformen trädde i kraft i december samma år och redan 2009 utfärdades ett stort antal arbetstillstånd. Enligt en rapport från Svenskt Näringsliv beviljades i snitt omkring 15 000 arbetstillstånd årligen under de tio första åren med reformen. Sveriges liberala partier försvarade också länge reformen: ”Titta, fri rörlighet gynnar både individen, företagen och svensk ekonomi.”
Men snart kan den framgångssagan vara all. Den nya regeringen och dess stödparti Sverigedemokraterna vill nämligen kasta arbetskraftsinvandringen i papperskorgen. Inte formellt förstås, men i praktiken. I Tidöavtalet anges att tillstånd bara ska beviljas för anställningar där lönen uppgår till minst svensk medianlön, vilket förra året motsvarade en månadslön på omkring 33 000 kronor.
Det innebär i praktiken ett stopp för stora delar av vår arbetskraftsinvandring. Ingenjörerna och programmerarna kommer fortfarande att få arbetstillstånd, men för skogsindustrin, besöksnäringen och delar av vårdsektorn blir det kärvare. Det är branscher där arbetskraft utifrån spelar stor roll, men där många anställningar har löner under den svenska medianlönen.
Visserligen står det i Tidöavtalet att ”det ska ske ett utredningsarbete som ska få i uppdrag att se över regelverket för arbetskraftsinvandring i syfte att höja inkomstgränsen”. Men att frågan återigen ska manglas i en utredning – man får anta att det är det som avses med den grötmyndiga formuleringen att ”det ska ske ett utredningsarbete” – betyder inte att syftet är att förhala reformer mandatperioden ut.
Denna skärpning är ju nämligen något som både Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna redan tidigare propagerat för. Och på andra sidan blockgränsen skäller Socialdemokraterna om att den nya regeringens aviserade skärpningar av arbetskraftsinvandringen inte är tillräckliga.
Det parlamentariska stödet för den frihetsreform som enligt Svenskt Näringsliv 2018 bidrog med 34 miljarder kronor till svenskt BNP och 12 miljarder kronor i skatteintäkter, är numera begränsat till Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och, i viss mån, Vänsterpartiet.
Snart kommer alltså Johan Pehrsons ”liberala borgerliga regering” göra sig av med vad som var en av den förra borgerliga regeringens mest liberala reformer. Vill verkligen Liberalerna det?
Karl Rydå är ledarskribent på Upsala Nya Tidning, där texten tidigare varit publicerad.