Flens gymnasium har kungligt namn, efter prins Wilhelm på Stenhammar, en mångsidig kulturpersonlighet. Han gjorde dokumentär- och journalfilmer. Han var författare, av reseskildringar, dikter, noveller, kulturartiklar. Han umgicks med Anders Zorn och Erik Axel Karlfeldt, medverkade i dagspress och skrev rentav teaterpjäser.
Han var, vad jag sett, en skicklig skribent. Om Sörmland skrev han också, ur hembygds- och landsbygdsvinkel. Att han var landskapets ”hertig” blev ingen tom dekoration, som sådana titlar vanligen är.
Men långt viktigare: Prinsen var, till skillnad från en del andra i svenska kungahuset och många i andra kungahus, känd för sitt ”orubbliga ställningstagande mot nazismen”, Så skrev författaren Alice Lyttkens om honom. Det citeras i en av Henrik Berggrens förträffliga böcker om världskrigsåren.
När det gavs ut en bok med en samling av J A Selanders artiklar i Eskilstuna-Kuriren – för Norge och mot den nazistiska ockupationsregimen – skrev prins Wilhelm förordet.
När nazismen besegrats ordnades en ”segerbankett” i Stockholm, av den antinazistiska Tisdagsklubbens Amelie Posse och Johannes Wickman. Bland hundratalet deltagare fanns Strängnäsbiskopen Gustaf Aulén. Hedersgäst var prins Wilhelm.
Då Hitlerväldet var som mäktigast, 1941, hade prinsen gett ut en bok, ”Fritt land”, där ett välskrivet, slagkraftigt antinazistiskt slutkapitel hade samma titel. Det handlade om de frihetsvärden äkta svensk fosterlandskärlek måste bygga på: Folkstyret med dess djupa rötter, friheten, respekten för lagarna, människovärdet, ”trygghet att leva i ett rättssamhälle”, ”allas likställdhet inför lagen”, att ”staten är till för folket, inte tvärtom”.
En del av hans andra formuleringar var traditionella då och kan i dag låta något ålderdomliga. Men hans demokratiska budskap var raka motsatsen till den även numera alltför vanliga ”nationalism” som bygger på ”ras” eller ”etnicitet” och blir frihetsnedbrytande.
Det var uppenbart att prinsens ord riktades mot den våldsmakt, det godtycke, den rättslöshet och det förakt för människovärde som naziregimen, och andra diktaturer, stod för. Med detta toppade han bästsäljarlistan i Sverige 1942.
Senare gav han ut minnen från det han som yngre upplevt i antidemokratiska kungahus. I det tyska morföräldrahemmet fick han en starkt negativ bild av den auktoritäre kejsaren Wilhelm II:s personliga egenskaper.
Då han några år var ingift i den ryska tsarfamiljen, såg han mycket som var ont. Den siste tsaren, Nikolaus II, bedömde han dock som en välmenande man som ärvt en maktställning han var för svag för att hantera.
Att på äldre dagar publicera sådant hade blivit ofarligt. ”Fritt land” skrev han däremot, i likhet med många andra i den tidens nazihotade press och kultur, bokstavligen med livet som insats.
Bland kungligheter var prins Wilhelm inte unik, men hörde till de positiva undantagen. En biografi över honom skulle kunna vara spännande på många sätt.
Men tyvärr. Han lär vanligen inte ha sparat brev och andra papper. Bernadotteska arkivet har inte mycket, det ”litterära arkiv” de fått ta emot var innehållet i tre resväskor som kom via hans bokförlag Norstedts.
Men att Prins Wilhelmgymnasiet heter som det heter är och förblir rätt.
Åke Wredén är tidigare medarbetare på ledarredaktionen.
