Han har ukrainsk arméuniform och jag ser honom passera polisens avspärrningar intill det sprängda bostadshuset i Lviv. Många som jobbar här är mycket spända men han har något lugnt och inbjudande över sig. Därför går jag fram till honom för att höra mig för om detaljer runt angreppet.
Jag presenterar mig som svensk journalist och frågar om han deltar i röjningsarbetet. ”Nej, vi väntar på att de ska ta ut en död anhörig till mig” svarar mannen som heter George. Han är i 40-årsåldern och officer i en Lvivbaserad armébrigad.
Är han säker på att personen är död? ”Ja, kvinnan som jag älskar ligger där under.” George har inga förhoppningar om att hitta henne vid liv.
Det är runt midnatt och det har snart gått ett dygn sedan det ryska terrordådet. Klockan tre på torsdagsnatten slog tre kryssningsmissiler ner i centrala Lviv alldeles intill den stora Stryjskyj-parken. Ett bostadshus på fyra våningar förstördes nästan helt och flera andra skadades. Georges flickvän låg och sov i lägenheten på bottenplan i huset som tog direktträffen. Våningarna ovan föll över henne.
Han erbjuder mig att sitta ner och berättar om sin kärlekshistoria med Inna, om hur hon var och vad han känner för henne. De hade varit ett par i ett år men bodde inte ihop. George ville först besöka henne på onsdagskvällen och sova över men lät bli eftersom Inna var för trött och skulle upp tidigt.
”Annars hade jag också varit död” säger George. Han berättar lugnt, utan ilska eller sorg, och vi växlar till att prata om annat som att han och jag under vintern har varit på platser nära varandra i Donbas vid samma tid. Ämnesbytet känns både naturligt och mycket egendomligt. Jo, George har redan hunnit gråta mer än vad han någonsin gjort tidigare, säger han.
Den stora innergården, som är närmast en park, är delvis avspärrad för att folk inte ska gå för nära den träffade byggnaden, vara i vägen för röjningsarbetet och riskera att bli träffade av fallande glas och sten. Delar av missilen har fastnat i träden, förblivit osedda och fallit ner efteråt, dock utan att skada någon.
Ukrainska Röda Korset har satt upp flera tält och bjuder på kaffe och kakor. De har lagt fram kläder och gosedjur i lådor på marken. Många har lämnat sina bostäder iförda enbart det de hade på sig när de sov och utan att kunna ta med sig några tillhörigheter.
Ett äldre par som sitter på en bänk säger ingenting när jag frågar var de bor. Kvinnan pekar bara förtvivlat på huset, vilket låter förstå att deras lägenhet är borta.
Enligt det ukrainska flygvapnet var de ryska kryssningsmissilerna av typen Kalibr, med sprängladdning på upp till ett halvt ton, och avlossades från fartyg i Svarta havet. Av de tio som flög in över landet ska ukrainarna ha skjutit ner sju medan resten nådde sina mål. I skrivande stund, fredagen 7 juli, är tio personer döda och 42 skadade.
Angreppet är det mest omfattande mot Lviv sedan det fullskaliga krigets början. Det följer ett sentida mönster där Ryssland inte längre kan penetrera missilskölden runt Kiev och terrorbombar i stället städer där luftförsvaret är svagare eller saknas helt.
Förutom att vara brutalt och kriminellt är det ett tecken på rysk svaghet. Den insikten hjälper dock inte George och Inna.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen