Tåget till ukrainska Dnipro från polska Przemysl är fullsatt. Trots svajig nätuppkoppling sitter folk med sina smartphones uppe. De gör som folk gör mest – chattar, surfar på sociala medier, läser nyheter. Jag med. Den stora nyheten i mina flöden är Jevgenij Prigozjins och hans privata militära företag Wagnergruppens myteri i Ryssland.

Kontrasten mot tågmiljön är enorm. Jag hör ingen av ukrainarna prata om de dramatiska händelserna i landet som invaderat dem. När jag tar upp tråden är reaktionen mest en axelryckning: ”Låt dem döda varandra”.

Jag har sett det förr. Ryssland är fienden, men utgör inte en referenspunkt för ukrainarna. Inte ens en händelse som ett myteri blir omedelbart en diskussionsfråga i Ukraina utanför en mindre krets professionellt intresserade.

Men myteriet är förstås en stor sak och innebär stora problem för Rysslands president Vladimir Putin. Det visar först och främst att ”tsaren” inte kontrollerar sin ”kock” – en fråga där det rådde osäkerhet i bedömarkretsar fram till nu. Det står nu klart att Putin låtit bli att tygla sin tidigare cateringleverantör – inte för att han inte ville, utan för att han inte kunde. Prigozjin har riktat allvarlig och grov kritik mot försvarsminister Sergej Sjojgu och generalstabschefen Valerij Gerasimov. Han har anklagat båda för korruption. Han har angripit Sjojgus familj och kallat Gerasimov fyllo. Och han har ordervägrat.

Det är nu även uppenbart att Putin inte kan räkna med blind lojalitet från alla delar av polisen och militären. Den lätthet med vilken Wagnersoldater har åkt genom södra Ryssland är anmärkningsvärd och beror uppenbarligen på passivitet från många vars uppgift det varit att stoppa myteristerna.

Den större bilden av problemet är att Putin inte kan leverera krigssegrar, inte kan skydda landsgränsen mot ukrainska inbrytningar, som vi sett nyligen, och inte kontrollerar sin armé. Det är förödande för en regim som har råstyrkan som sin legitimitet. Auktoritetsskadan består även om centralmakten lyckas slå ner upproret relativt snabbt.

Noterbart är även Prigozjins underkännande av Putins argument för kriget – ”avnazifiering” och ”demilitarisering” av Ukraina samt försvar av ”folkrepublikerna” som den ryska regimen kallar sin ockupation av östra landsdelen mellan 2014 och 2022. Ukraina hotade inte Ryssland, sa Prigozjin nyligen. Kriget behövdes för att styra fokus bort från den ryska militärledningens plundring av Donbas, menade han.

Man ska inte gå på Prigozjins alla finter. Han ingår inte i Putins närmaste krets och kan därför framställa sig som en outsider. Men han är lika korrupt som de. Prigozjin har sin relation till regimen och dess politik att tacka för sin rikedom. Han har i många år skött delar av ryska statens militära expansion i Ukraina, Syrien och flera afrikanska länder och organiserat digitala trollarméer.

Han har låtit Wagnergruppen ingå i den brutala ryska militära doktrin som han nu låtsas kritisera, där tiotusentals ryska soldater, däribland fängelsefångar, slängts in som kanonmat i utbyte mot symboliska militära segrar.

Med det sagt är det bara att välkomna myteriet. Allt som försvagar Rysslands ledning, tar dess fokus och energi och undergräver den ryska arméns stridsmoral är av godo.

Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen