I skuggan av kriget i Ukraina lyckades två Putinvänliga politiker bli omvalda. I Serbien säkrade Aleksandar Vučić sitt andra presidentmandat medan Viktor Orbán och hans parti Fidesz lyckades vinna över den samlade oppositionen i Ungern. De fick folkets stöd – trots pandemi och krig. Rysslands hänsynslösa aggression borde diskreditera Putins allierade och pandemin borde rimligtvis skada de som har styrt mer än de som inte haft någon makt att besluta om åtgärder. Ändå blev det tvärtom. Varför? 

En delförklaring finns säkert i den hårda kontroll av media som både Orbán och Vučić utövar. I Serbiens fall verkar det också finnas uppgörelser som har gjort att Vučićs enda seriösa konkurrent avstod från att kandidera. Men inget av detta räcker för att till fullo förklara dessa kontraintuitiva segrar. Förklaringarna måste kompletteras med en avgörande aspekt – när populister väl har fått makt, så är det väldigt svårt att bli av med dem.

Anledningen till det är flera men i grunden handlar det om att de vanliga politiska partierna och populisterna inte spelar på samma villkor. De traditionella politiska partierna anstränger sig att erbjuda trovärdiga och i verkligheten förankrade svar. De förväntas visa helhetsansvar och hantera även osexiga problem: skatter, trafikfrågor, finanspolitik, förskola och sophämtning. 

Populister struntar i det. Orbán spelar exempelvis oftast ut det emotionella kortet och skapar en "vi mot dem"-känsla genom att uppfinna en rad fiender: muslimerna som tar över landet, Bryssels elit som vill förinta Ungerns identitet, liberaler, "judarna", överklassen, Ukrainas president. För populister är all politik identitetspolitik och frågan är endast vilken klan man tillhör.

Av samma anledning är det svårt att föra en rationell politisk debatt med populister. Deras främsta argument är rädsla som de sprider med hjälp av lögner och halvsanningar. Orbáns antydningar om att finansmannen George Soros mål är att förändra Ungern med hjälp av floder av flyktingar, eller att Bryssel vill förgifta minderåriga genom en obegränsad exponering av sexuellt explicit medieinnehåll, är naturligtvis helt tagna ur luften. Men innan oppositionen har bevisat att det inte stämmer har han redan hittat på åtskilliga nya lögner som sprider nya rädslor. Det rationella samtalet är inte populisternas mål, för de vet att rädsla engagerar människor mer än det rationella argumentet.  

När ett populistiskt parti blir koalitionspartner beter det sig inte heller som andra. Vanligtvis brukar det vara små partier som betalar priset för regeringskoalitioner. De stora partierna presenterar i enlighet med sin relativa storlek fler förslag medan de små måste förklara för väljarna varför stora delar av deras politik inte blir verklighet. 

Populisterna tål däremot inte några kompromisser som gör dem till förlorare. De spräcker i stället koalitionerna. Europa är en kyrkogård av regeringar som har trott att de skulle kunna regera med populister.

Det som förvånar är därför inte det faktum att Orbán och Vučić kan bita sig fast i makten. Det som förvånar är snarare att det finns så många vanliga, rimliga europeiska partier som gång på gång övertalar sig själva att just de ska kunna hitta ett framgångsrikt sätt att samarbeta med populister. Priset betalas av medborgarna som får allt sämre fungerande regeringar och allt mer klanpolitik.

Jasenko Selimovic är fristående skribent och tidigare Europaparlamentariker (L).