Politik, det är att vilja något, sade Olof Palme. Vi måste ge honom rätt. Politik är att vilja, vilket inte minst visar sig ett valår.
Då är det många politiker och politiska partier som vill. Några färska exempel: Socialdemokraterna vill ha 10 000 fler polisanställda till 2024. Vänsterpartiet går till val på välfärdssatsningar som motsvarar 100 000 fler anställda.
Regionpolitikerna vill ha mer sjukvårdpersonal. Kommunpolitikerna vill ha fler lärare, fler anställda inom den kommunala vården och omsorgen.
Lägg därtill konkurrens om arbetskraften från det privata näringslivet och en åldrande befolkning. Frågan är var alla de anställningsbara människorna finns, de som politikerna hoppas finns.
Vill man hårdra och generalisera kan man säga att miljonerna regnar över vakanta tjänster i offentlig verksamhet som det inte finns nog med människor för att kunna tillsätta. Framtiden ser dyster ut.
Alla är medvetna om problemen i vården, skolan och omsorgen. Men hittills har ingen politiker, inget parti kunnat svara på frågan hur krisen ska lösas. Vilket egentligen inte är så konstigt.
För det finns ingen kortsiktig lösning. Förutom att kommunerna och regionerna konkurrerar med varandra om den personal som finns, med löner, arbetstider, arbetsvillkor och karriärmöjligheter. Det finns de som menar att kommuner och regioner redan börjat ”kannibalisera” och ”parasitera” på varandra.
Dagens politiker får efter bästa förmåga ”sopa upp” efter gårdagens. Med facit i hand borde ett och annat ha gjorts annorlunda. Personalproblematiken inom offentlig sektor är ingenting som löften om några extra miljoner i en valrörelse löser. Väljarna har insett det självklara. Det borde också politikerna göra.
Nyligen blev statsminister Magdalena Andersson (S) intervjuad i SVT:s ”Utfrågningen”. TV-tittarna fick ett typiskt politikersvar när köerna till sjukvården diskuterades. Programledarna jämförde köerna i Region Västerbotten och Region Stockholm. Den jämförelsen föll inte ut till Region Västerbottens fördel.
Varvid Magdalena Andersson konstaterade: Det är tydligt att det behövs fler läkare i Västerbotten. Det har hon förvisso alldeles rätt i. Men hur de ska rekryteras framkom inte.
Väljarna är inte dumma, brukar det heta. Inte politikerna heller. Därför hade det till exempel varit bra om Nooshi Dadgostar (V) kunde berätta hur partiets välfärdssatsning ska lösas, sett till den personal som inte finns.
Förtroendet för politikens förmåga har fått sig allehanda törnar. Den senaste mandatperiodens dramatiska händelseutveckling riskerar att ha minskat förtroendet för politikerna och för demokratin.
Men det räcker inte med att vilja. Den måste också kunna verbaliseras och konkretiseras. Frågan kvarstår med bara några få dagar fram till valdagen: Hur ska den akuta personalproblematiken lösas?
En nationell huggsexa om personalen är ingen lösning. Det är inte heller en lösning att vart fjärde år lova guld och gröna skogar.
Politikerna måste, på ett helt annat sätt än i dag, ta på sig ansvaret att leda och lära. Göra klart att våra gemensamma resurser är begränsade. Inte minst vad gäller personal.
Mikael Bengtsson är politisk redaktör på Norran (frisinnad) i Skellefteå, där texten tidigare varit publicerad.