Inget vallfärdande till Visby för att dricka rosévin, men Almedalsveckan är tillbaka. Om än i digital form med hänvisning till smittläget. Dyra flygbiljetter behövs inte, nu räcker en internetuppkoppling för att ta del av "världens största demokratiska mötesplats".

Det är inte det enda som är nytt. Veckans åtta dagar, en för varje riksdagsparti, halveras ner till fyra. Det betyder att två partier kommer få samsas varje dag – en partiledare får tala på förmiddagen, en annan framåt kvällen.

Upplägget har tidigare efterfrågats av vissa partier. Intresset börjar ofta trappas av redan på onsdagen, och att som parti tilldelas en dag i slutet av veckan blir en nitlott. En nitlott som dessutom kommer med en stor prislapp. För vissa partier kostar veckan helt enkelt mer än den smakar.

 

Kostnaden är inte heller enbart ett problem för partierna. Den rasande takt med vilken kommuner och andra offentliga organisationer sätter sprätt på pengar i Visby kritiseras allt mer, främst för den oklara nyttan för skattebetalarna som får stå för kalaset. Skräckexempel är ett chartrat flygplan för kommunpolitiker. Vanligare, men likväl värt att kritisera, är påkostade seminarier som lockar en försvinnande liten publik. Med någonstans runt 4 000 officiella programpunkter är det svårt att nå ut i bruset.

Vad som startade med att Olof Palme höll tal på ett lastbilsflak i Visby 1968 har växt och blivit en samlingsplats för partier, kommuner, regioner och otaliga intresseorganisationer. I takt med veckan har även kritiken växt, kring att det blivit jippofierat, att det genuina demokratiska forumet tagits över av pr-folk och lobbyister. 

Ungefär i de banorna verkade statsminister Stefan Löfven (S) resonera, när han 2019 nobbade veckan och i stället åkte till Ullared. Att han gör comeback i årets digitala vecka ger kanske stöd för att Almedalsveckan ännu inte spelat ut sin roll.

Men tydligt är att den behöver förnyas, och kanske kan pandemianpassningarna bli räddningen. Genom att ifrågasätta det invanda format som allt mer börjat kännas förlegat, går det kanske att blåsa nytt liv i tillställningen som varit skådeplats för många skeenden i svensk politik.

 

Där lanserade Alliansen det valvinnande förslaget att avskaffa fastighetsskatten, där satte Gudrun Schyman Feministiskt Initiativ på kartan med hjälp av en grill och hundra tusen i kontanter. Och där politiker från alla läger setts skaka sina lurviga till hitmusik under DJ Battle. Går veckan i graven, har svensk politik onekligen förlorat en fin och på vissa sätt viktig demokratisk tradition. Men att skala ner lite på rosédrickandet skadar nog inte.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.