I intervjuer, debattartiklar och partiledardebatter kommer Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar gång på gång tillbaka till samma sak: Sverige måste sluta bygga elkablar till övriga Europa eftersom vi ”smittas” av de höga elpriserna i EU.
I TV4:s partiledardebatt gick Dadgostar så långt som att påstå att Magdalena Andersson (S) och Ulf Kristersson (M) har satt sig i Rysslands president Vladimir Putins knä, eftersom högre elpriser i det naturgasberoende Tyskland innebär högre elpriser också i Sverige.
Som så många andra idéer i debatten om den svenska energipolitiken är det en förenkling, och Dadgostars lösning att klippa elkablarna till kontinenten skulle vara bra för Putin, men dålig för klimatet och för svenska elkonsumenter.
Sveriges elnät är inte en isolerad ö, utan det är sammankopplat med framför allt Norden och Östersjöländerna. Sett över hela året exporterar vi mer el än vi importerar, men i takt med att en större andel av Sveriges elproduktion har blivit väderberoende har förbindelserna med våra grannländer blivit allt viktigare. Det är bra för Sverige att vi har kopplingar till finsk kärnkraft, norsk vattenkraft och tysk vindkraft när det blåser där men inte här.
Om Sverige skulle försöka leva som en isolerad ö blir det som Svenska kraftnät (som har det övergripande ansvaret för elsystemet i Sverige) konstaterat dyrare än att investera i nytt elnät och mer planerbar elproduktion i södra Sverige. Den extra prislappen skulle man kunna kalla för en Nooshi-skatt.
Dessutom har Sverige genom EU:s elmarknadsförordning förbundit sig att inte begränsa överföringskapaciteten till andra EU-länder. Att dra ur sladden till EU:s energiunion gör inte att vi ”tar tillbaka kontrollen” över energipolitiken, utan att vi skapar dålig grannsämja utan att tackla grundorsaken till våra egna problem. Om andra EU-länder följer det exemplet skulle hela energiunionen, en enorm kraftsamling både för klimatet och för att minska EU:s beroende av rysk energi, rasa samman.
Så frågan är: vill Nooshi Dadgostar att Sverige ska göra som just Ryssland har gjort de gångna månaderna genom att begränsa energiexporten och samtidigt – ironiskt nog – ge Vladimir Putin ännu större inflytande över elpriserna i Europa? Eller ska vi ta ett större ansvar än så, för oss själva och för andra?
Det går att göra en annan, mer långsiktig analys av det senaste halvårets elprischock. Först och främst har elen inte alltid funnits när och där den behövs. Överföringskapaciteten inom Sverige behöver stärkas, och här finns all anledning att inspireras av våra grannländer. Hur kommer det sig till exempel att utbyggnaden av elnätet i Finland går dubbelt så snabbt som här? ”Vår [tillståndsprocess] verkar vara lite mer flytande och okomplicerad än den svenska”, som Mika Pentitilä vid Fingrid (Finlands motsvarighet till Svenska kraftnät) sammanfattar saken.
Det behövs också mer planerbar energiproduktion i södra Sverige, något som hade kunnat ge 30–45 procent lägre elpriser förra hösten (SR 2/2). Kärnkraften spelar en roll i detta under överskådlig framtid, men det kan även vätgassystem och andra former av energilagring göra.
Det finns en framtid där svensk elproduktion kan vara bra både för svenska elkonsumenter och klimatet men dålig för Vladimir Putin, men den framtiden finns inte längs den väg som Vänsterpartiet vill vandra.
Emanuel Örtengren är fristående skribent.