När Europa vill kan Europa mer

Gästkrönika 29 augusti 2022 19:05
Detta är en ledarkrönika. Katrineholms-Kurirens ledarredaktion är oberoende liberal.

Under sex månader har EU gett skydd till fyra miljoner ukrainska flyktingar. Två miljoner togs emot de två första veckorna av Rysslands fullskaliga anfall. Det kan jämföras med sammanlagt 2,5 miljoner som sökte asyl i EU under två år, 2015-16.

Då ledde det till krisstämning, tal om överansträngda mottagningssystem, upprättade gränshinder och slutligen varaktigt hårdare flyktingpolitik i hela Europa. Nu kunde man ta emot det största antalet flyktingar i Europa under efterkrigstiden, sex-sju gånger fler än i motsvarande tidsspann 2015-2016. Mottagandet har varit ett under av smidighet, jämfört med alla andra flyktingkatastrofer vi känner till.

 

Förklaringen finns i EU:s sätt att hantera krisen. Några centrala saker:

1. Snabbt, mer eller mindre automatiserat ja till dem som flyr. EU aktiverade ett massflyktsdirektiv som sade att alla ukrainska medborgare ska ges tillfälligt skydd.

 2. Fri passering av yttre gräns. Ukrainska medborgare med biometriska pass fick sedan 2017 resa till EU utan visum och vistas här 90 dagar utan särskild uppehållsgrund. Nu tillät gränsländerna även dem utan sådana pass att resa in, bara de kunde visa att de var ukrainare.

3. Rörelsefrihet inom EU. När ukrainarna väl kommit in kunde de åka dit de ville i EU, och ansöka om skydd i enlighet med direktivet vid den tidpunkt de valde.

 

Sammantaget innebar det att EU, till skillnad mot tidigare flyktingkriser, fick ett enhetligt, enkelt mottagande. Man skapade aldrig proppar på någon sida av unionsgränsen. Ukrainarna slapp stängas in i flyktingläger, smugglas förbi gränshinder för hutlösa belopp eller skyfflas mellan EU-länderna.

Det europeiska civilsamhället fick maximalt utrymme för att hjälpa flyktingarna, med fri tillgång till dem redan vid landsgränsen. Nätverken som slussade folk till bostäder, varhelst i EU de fanns, tilläts jobba utan myndighetshinder. Vid andra tillfällen hade samma personer riskerat åtal för människosmuggling.

 

Visst var flykten svår, främst på Ukrainas sida av gränsen. Kontroller som skulle förhindra att män i försvarspliktig ålder lämnade landet orsakade långa köer vid gränsstationerna, ibland på flera dagar. Men så fort flyktingarna passerat gränsen sögs de upp av ett spontant organiserat system av myndigheter, flyktinghjälpsorganisationer och vanliga människor. Jag såg det själv under första veckan i mars vid gränsen till Slovakien och Polen.

Det finns ingen anledning att idyllisera Europas möte med ukrainarna. Många svårigheter återstår. Sverige tillhör de stater som gett dessa flyktingar oanständigt dåliga villkor med få rättigheter. I länder som tagit en oproportionerligt stor andel, främst Polen och Tjeckien, väntar stora problem i de offentliga systemen. Där måste EU hjälpa och avlasta.

 

Europa bör också fullt ut acceptera att kriget kommer att pågå länge, att ukrainarnas skyddsbehov är varaktigt och att de därför ska ges samma varaktiga uppehållstillstånd som andra flyktingar.

Men de gångna sex månaderna bör vara en lärdom inför framtiden. När den politiska viljan finns, klarar de europeiska länderna ett mycket större flyktingmottagande än vad våra folkvalda fram till nyligen fått oss att tro.


 
 
 
 
 
 

Ämnen du kan följa