Me too. Hösten då kvinnor världen över samlades i ett upprop mot övergrepp och sexuella trakasserier skildras i en ny dokumentärserie i SVT. Den fick Expressens krönikör Irena Pozar att vilja skrika rakt ut (5/10) – hon skriver att viljan att låta kvinnors vittnesmål och strukturerna stå i centrum klingar falskt, i skuggan av alla misstag som medierna begått i sin övervakning av uppropet och dess efterspel.
Efterspelet från hösten 2017 pågår fortfarande. Förtalsrättegångar mot kvinnor som offentligt namngett sin förövare fogas till historien. Likaså stort medieutrymme för (kända) anklagade män att berätta om sina upplevelser och känslor. När det fyra år senare är de tydligaste lämningarna efter metoo-hösten blir det svårt att riktigt känna att kvinnorna verkligen lyckades att – som en speakerröst hävdar i introt till SVT-dokumentären – "förvandla önskan om förändring till en revolution".
Sådan var dock känslan då, att man bevittnade något historiskt. Att det skulle finnas ett före och ett efter. Historieskrivningen började också nästan omedelbart, och pågår fortfarande. Att rörelsens akilleshäl blev fokus på uthängningar och enskilda förövare är en etablerad del av narrativet. I det finns en viss tragisk ironi.
Tidigare hade liknande upprop passerat utan någon större uppmärksamhet. Först när det parades med utpekanden av kända män blev det medial dynamit. Glöm inte att allt började i Hollywood. Medielogiken som skapade rörelsen blev även dess fall.
Dock mindre så i Sverige än i andra länder, enligt två forskare som uttalar sig i dokumentären. Att ett upprop växte till ett sjuttiotal, under specifika hashtags för olika branscher, var unikt för Sverige. Det bidrog till att sätta fokus på strukturerna istället för individerna, och belyste att ingen bransch var skonad. Med den insikten kommer också förändringspotential, och det är just i branscherna själva som mycket av den potentialen bor och införlivas.
Att ta metoo på allvar handlar inte om att få till fler utpekanden av enskilda eller diskutera förtalsdomar, utan om att hitta lösningar som gör att antalet övergrepp kan minska, att de som ändå begås hanteras tillbörligt, och om att även olämpliga – men inte olagliga – beteenden ska få konsekvenser.
För det behövs visselblåsarfunktioner, tydliga rutiner kring interna utredningar, och kontinuerligt arbete för att skapa trygga arbets- och mötesplatser. Formella åtgärder som slås fast i policydokument eller liknande, och sedan införlivas i verksamheten. Det är ett arbete som behöver pågå ständigt, utan slutdatum.
Men det handlar också om vilken kultur man odlar och att även män behöver ta ansvar för den. Våga säga ifrån när kompisar eller kollegor gör övertramp. Kvinnor har länge försökt skydda varandra, varnat för vilka män man inte ska hamna ensam med och hållit varandra under uppsikt. Det finns styrka i systerskapet, men kvinnors trygghet kan inte bara vara en fråga för kvinnor – eller något som bara sker informellt, kvinnor emellan. Att göra allt det är såklart lättare sagt än gjort, och fyra år efter metoo har vi fortfarande bara börjat.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.