Psykisk ohälsa består, som de flesta samhällsfrågor, av en komplex problematik som kräver många olika lösningar. Men innan man kan föra en rimlig diskussion om hur ett problem ska kunna lösas måste man försöka förstå problemets orsaker och en av dem är mobiltelefonerna.
Att var och en har möjligheten att bära runt på världshistoriens mäktigaste verktyg i fickan kommer inte enbart med fördelar.
När jag växte upp, i ett väldigt trevligt litet kvarter i Arvidsjaur, fanns det gott om personer som var bäst på något. Jag hade en granne som var bäst på att åka skateboard. Jag hade en klasskompis som var bäst på multiplikationstabellen och jag var bäst på grekisk mytologi.
Att känna att man är “bäst” på något var väldigt roligt och det bidrog på något sätt till en känsla av att vara tillfreds med tillvaron, även om min kunskap om Olympens gudar i sak kanske var rätt trivial.
Denna känsla av att få vara riktigt bra på något har i dag tyvärr kommit att naggas i kanten i betydande utsträckning. Sociala mediers ankomst i våra liv har i stort berövat oss känslan av att vara den bästa. Youtube kan i och för sig hjälpa oss att bli ännu bättre på våra respektive expertområden, men det påminner oss också hela tiden om hur bra man hade kunnat vara om man lagt manken till.
Tidigare kunde många känna att man var bäst på något för att man var bäst i kvarteret. Den känslan har tyvärr lämnat oss till förmån för ett driv att alltid bli bättre och därmed aldrig vara nog bra. Det finns alltid någon på sociala medier som är långt mycket bättre än en själv.
Att inte känna att man är bra nog bidrar till ohälsa.
Unga spenderar väldigt mycket av sin vakna tid genom att titta på skärmar. Mycket av den tiden ägnas åt sociala medier och på de plattformarna finns oerhörda mängder direkt och indirekt reklam.
Reklam har i alla tider utnyttjat våra osäkerheter för att vi ska köpa företagets produkter. Smink, som ska få dig att bli självsäker. Snabba bilar, som ska ge dig status och träningsappar, som ska göra dig mer attraktiv. Mycket av reklamen bygger på ett narrativ som handlar om att du är otillräcklig.
Med detta i åtanke är det lätt att förstå att det finns lagstiftning som begränsar reklam riktad till barn, men sociala medier har inga större problem att jobba runt dessa regleringar för att kunna bombardera ungdomar med reklam.
I telefonen finns konstanta budskap som handlar om att barn och unga är otillräckliga som de är.
Ytterligare en aspekt som är oerhört problematisk är att hjärnans belöningssystem inte är designat för mobilens utbud.
Hjärnan älskar att få hålla på med mobilen. Sociala medier, appar och spel är alla designade för att ge snabba belöningar till hjärnan.
Alla de som utvecklar tjänsterna i telefonen vill att vi ska använda just deras app så mycket och så länge som möjligt. Det finns enorma summor att tjäna – så investeringar i att försöka göra oss beroende av tjänster kommer i mångmiljonklassen.
Då hjärnan uppskattar mobilen på detta vis är det svårare att fokusera på andra saker som till exempel att sova ordentligt eller att ta sig tid för olika former av mental återhämtning.
Lite förenklat kan man säga att mobilen är så kul att allt annat blir tråkigt och det kan omöjligen vara välgörande för den mentala hälsan.
Det finns många frågeställningar att fundera över, men främst kommer fyra tankar upp.
- Fundera ordentligt på när ett barn borde få sin första mobil med tillgång till internet.
- Samtala om begränsningar av skärmtid. Det kan röra sig om en tidsgräns per dag, att mobilerna inte får vara vid matbordet eller kanske en tydlig stopptid på kvällen.
- Mobiler borde inte vara på i skolan överhuvudtaget. Under skoltid finns det både utbildning och socialt umgänge som man i stället borde fokusera på. Eleverna förtjänar att få vila från sin telefon.
- Vi vuxna har också problem med vårt mobilanvändande. Vi måste fundera på hur vi kan bli bättre förebilder. Vårt mobilanvändande är omöjligen viktigare än våra barns mående.
Leo Wikberg är politisk redaktör på Norran, där texten tidigare varit publicerad