Från och med 1 april är karensavdraget tillbaka, efter att ha varit tillfälligt avskaffat för att dämpa smittspridningen under pandemin. Men nu höjs röster för att avskaffa det permanent.
Karensdagar har varit hett omdebatterade även tidigare i svensk politik. När Fälldin-regeringen införde två karensdagar dröjde det inte länge innan de avskaffades av Palmes regering efter valet 1982. Efter några karensfria år under 1980-talet gjorde reformen sedan comeback under 1990-talet, som en del i den omfattande åtstramningspolitiken som följde av finanskrisen.
De senaste åren har frågan snarare varit politiskt död, och grunddragen i systemet legat fast. Så sent som 2019 reformerade Socialdemokraterna systemet och karensdagen blev karensavdraget – utan att göra någon ansats för att avskaffa det. Men pandemin har fått Miljöpartiet att byta fot och bli för ett avskaffande, vilket även Vänsterpartiet är för sedan tidigare – och nyligen tillsattes en utredning om frågan av socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S).
Påtryckningar kommer även från facken. LO anser att utredningens presenterade tidsram är alltför lång och ser därför hellre att frågan snabbutreds. I en debattartikel i Svenska Dagbladet (29/3) skriver LO:s ordförande Susanna Gideonsson tillsammans med ett antal av organisationens företrädare och kallar karensavdraget för en form av klasslagstiftning. Detta då tjänstemannayrken kan jobba hemifrån vid snuva eller andra lätta åkommor – en möjlighet som stora delar av LO-kollektivet saknar.
Att möjligheterna är olika innebär dock inte i sig att avdraget är orättvist, och i vilket fall är det högst tveksamt om det trumfar anledningarna att behålla avdraget. För att stävja överutnyttjande och fusk behövs någon form av självrisk i alla former försäkringssystem. Tas karensavdraget bort blir sjukfrånvarons ekonomiska konsekvenser irrelevanta för individen, och tröskeln till att sjukanmäla sig lägre.
Dessutom finns det bättre åtgärder för att hjälpa de arbetare som har så små marginaler att de drar sig för att sjukanmäla sig. Exempelvis att göra de arbetade dagarna mer lönsamma, genom sänkt skatt på arbete.
Ett annat argument som Gideonsson framför är att avdraget bidrar till smittspridning i samhället generellt, även för andra sjukdomar. Det kanske stämmer, men resonemanget riskerar att leda till en hypokondrisk politik om även spridningen av lindriga sjukdomar ska minimeras och ges politisk hänsyn. Vid mer allvarliga utbrott eller nya mutationer av corona går karensavdraget återigen att slopa som en tidig krisåtgärd.
Men de senaste årens extraordinära förhållanden är ingen bra utgångspunkt när vi återgår till det normala. Det är inte heller 1980-talets socialförsäkringssystem, som ledde till mycket höga sjuktal jämfört med våra grannländer. Dit vill vi inte tillbaka.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.