Vi svenskar föder knappt några barn längre. Trots generös föräldraförsäkring och förskolor. Förstföderskorna blir allt äldre, och antalet barn per kvinna färre – enligt SCB de lägsta på 50 år.
Socialpolitik som gjort det möjligt för många fler kvinnor att kombinera karriär med familjeliv har länge pekats på som anledning att nativiteten inte störtdykt i Sverige, åtminstone inte lika fort som den gjort i flera delar av syd- och centraleuropa. Cirka tiotusen tyska politruker har gått på studiebesök hos svenska förskolor, för att förstå vad vi gör rätt. Den nordiska välfärdsstaten har framhållits som föredömlig, kanske rent av ett vaccin mot en rubbad befolkningspyramid. Men inte längre.
Det är lätt att avfärda den sjunkande nativiteten som ett icke-problem – särskilt från liberalt håll. Folk föder väl så många barn de vill? Eller till och med, som ledarskribenten Max Hjelm gjorde i Dagens Nyheter (28/2), hitta något suspekt i vissas vilja – säg exempelvis Italiens Giorgia Meloni – att få upp födslotalen. Det finns dock vissa invändningar mot funderingarna som bar den eggande rubriken: "Måste vi offra kvinnorna för att rädda västvärlden?"
Visst, Hjelm har rätt i att kvinnor inte bara ska bli kuggar i ett barnafödarmaskineri för kung och fosterland, västvärld och välfärdsstat. Att få samhället att gå runt blir visserligen svårare, när färre yngre ska försörja fler äldre. Bemanningsproblem inom äldreomsorgen underlättas inte direkt av färre händer som kan hugga i. Förväntan på en perfekt befolkningspyramid är ett tungt ansvar att lägga på individer. Och om det misslyckas kommer det offentliga behöva harva fram ändå – en tänkbar politisk lösning stavas robotar i äldreomsorgen.
Men frågan varför vi föder färre barn, och vad det säger om vårt samhälle, är inte ointressant. Och dumt av liberaler att göra walk over i, till förmån för konservativa knökar och populister med illiberala lösningar.
Till SVT säger Gunnar Andersson, professor i demografi vid Stockholms universitet, att oro inför framtiden kan bidra till att fler drar sig för att bilda familj. Vem vill föda ungar rakt in i krig och klimatkris? Svårigheter att komma in på bostadsmarknaden kan också föras till protokollet som ett hinder. Särskilt i storstäderna, och det är också där som förstföderskorna är allra äldst.
Att som kvinna inte få några barn behöver inte vara detsamma som frigörelse, och familjelivet måste inte vara ett fängelse eller något påtvingat. Kanske är det många som skulle vilja ha barn tidigare, men inte känner att de kan på grund av privatekonomi eller världsläge – eller (orimligt) högt satta förväntningar på vad det är att vara redo att bli mamma. Att föda första barnet senare kan dock göra det svårare att få småsyskon, risken att inte få så många barn som man vill blir helt enkelt högre. Det påverkar befolkningspyramiden, men framförallt är det trist på individnivå.
Det rimliga i den här debatten vore att fokusera på dem – kvinnor som män – som inte får så många barn de vill, eller som blir ofrivilligt barnlösa. Lyckligt barnlösa ska inte tvingas skaffa några barn. Familjen kan vara ett "tvingande kollektiv", men är minst lika ofta en källa till djup mening och glädje, som det kan vara en livssorg att aldrig få uppleva.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån