Det är lätt hänt att det blir fel, när man arbetar under väldigt stor press. När pandemin stoppade i princip all verksamhet i vissa branscher, fick regeringen fullt sjå med att försöka rädda det som räddas kunde. När Riksrevisionen nu granskat coronastöden som infördes för idrott och kultur konstateras ett flertal brister som berodde på den extrema tidspressen.

Utmaningarna har sett olika ut för idrotten och kulturen. I granskningen konstateras att det var fördelaktigt för idrotten att alla medel fördelades av en enda aktör, Riksidrottsförbundet. På kultursidan var ansvaret istället splittrat mellan ett flertal myndigheter – Kulturrådet, Konstnärsnämnden, Författarfonden – vilket torde ha förvirrat många sökande. Särskilt bland de som inte har tidigare erfarenhet av att söka kulturbidrag. 

Riksrevisionen riktar kritik mot att ansökningar som antingen skickats till fel myndighet, eller saknat väsentlig information för handläggningen, systematiskt avslagits utan närmare förklaring. Överlag anses myndigheterna inte ha gett de sökande tillräckliga motiveringar vid avslag – vilket ledde till att de sedan överöstes med frågor, och troligen att vissa som egentligen hade varit berättigade till stöd blev utan. 
 

Att stora föreningar eller organisationer haft lättare att söka stöden än små och enskilda aktörer är föga förvånande. Det tenderar att bli så med tung byråkrati, och Riksrevisionen har nog rätt i sitt konstaterande om att tidspressen gjorde att mycket av ansvaret för processen lades över på de sökande. I såväl idrotts- som kulturbranschen upplevde man också vissa problem med att kunna styrka inkomstbortfall – för idrotten ledde det till att en stor del av medlen slussades till herrfotboll och elithockey, för kulturen trubbel för frilansare som ofta jobbar med muntliga, osäkra kontrakt. I granskningen konstateras dock att ändringar efter hand gjorde stöden mer ändamålsenliga och anpassade efter branschernas behov.

Pandemin har fått motivera många extrema åtgärder, men är nu äntligen över. Publiken börjar hitta tillbaka till fotbollsläktare och teatersalonger. Stöden kan rullas tillbaka.

Men lärdomarna behöver ansvariga politiker och myndigheter ta med sig, för att se över om rättssäkerheten kan stärkas och processerna förenklas och bli tydligare för de sökande – och inte bara i kristid. Annars är risken att pengarna inte hamnar där de gör störst nytta, utan hos de som är bäst på att fylla i blanketter.

Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.