Världens ögon riktades mot Ryssland förra måndagen, när landets aggressioner mot Ukraina skedde i direktsänd tv. I ett timlångt tal erkände Rysslands president Vladimir Putin två områden i östra Ukraina, Luhansk och Donetsk, som självständiga stater.
Två dagar senare vaknade världen upp till en fullskalig invasion av Ukraina. Missilräder mot större städer. Ryska trupper marscherade in i landet från Belarus i norr och Krim i söder. Stridigheter i närheten av Tjernobyl. På fredagsmorgonen (25/2) pågick strider i huvudstaden Kiev.
Omvärldens fördömanden lät inte vänta på sig. Med hårda sanktioner mot Ryssland visar världens demokratier en enad front. "Putins aggression kommer att stå Ryssland dyrt" som USA:s president Joe Biden sa i ett tal på torsdagskvällen (SVT 24/2).
Sverige ska självklart stå upp för Ukrainas självständighet, med egna fördömanden såväl som inom ramen för EU-samarbetet. Tvärtom avsikten som statsminister Magdalena Andersson (S) uttalat (DN 22/2) borde Sverige ta ansvar och ta emot eventuella flyktingar, inte försöka förpassa ansvaret till andra EU-länder. Men invasionen bör även mana oss att överväga vår egen säkerhetssituation.
De senaste månadernas spänningar i vårt närområde tycks ha förändrat hur svenskarna ställer sig till ett medlemskap i Nato. En Novus-mätning från januari visade att det var något fler – 37 procent mot 35 – som ställde sig positivt till medlemskap än negativt (SVT 20/1). 2017 då frågan ställdes senast var 32 procent för och 43 procent emot. Fortfarande är många osäkra.
Att Sverige sedan länge räknar med att Nato och USA står redo att hjälpa vid ett militärt angrepp är värt att påpeka. Samarbetet med försvarsunionen fungerar väl och har fördjupats allt mer de senaste åren. Dörren till faktiskt medlemskap hålls öppen, men hittills har Sverige inte velat ta klivet fullt ut.
Utan medlemskap finns det dock inga garantier för att hjälp faktiskt kommer om det krisar. Att kallt räkna med att kunna gå med i Nato i ilfart, om det skulle behövas – och därför skjuta beslutet på framtiden – är både naivt och nonchalant. Risken finns också att det sätter Sverige i en högst sårbar situation. Som kolumnisten Ylva Nilsson skriver i Expressen (20/2) skulle det inte finnas mycket för Sverige att säga till om ifall USA vore redo att gå Putin till mötes och lova bort framtida Nato-utvidgningar i utbyte mot fred i Ukraina. Att fortsätta hålla dörren öppen skulle kunna sluta med att den istället smälls igen rakt i Sveriges ansikte.
Regeringen håller alltjämt fast vid att militär alliansfrihet är den säkraste vägen framåt. Nyligen i en intervju (SvD 26/1) menade utrikesminister Ann Linde (S) att det bidrar till minskad spänning i vårt närområde. Det är att implicit gå med på Putins premisser, hur mycket man än talar om Sveriges rätt att självständigt välja allianser.
Aggressionerna riktas mot Ukraina, men de ryska kraven på att Nato inte ska utvidgas mer berör även Sverige i högsta grad. Det är ett hot som inte går att vifta bort eller möta med undfallenhet.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent.