Många människor i Sverige i dag vet knappt hur de nya sedlarna och mynten ser ut. Eller nya och nya, det har redan gått 7-8 år sedan Riksbanken skrotade Selma, Carl von Linné och gänget och gick över till vad som känns som monopolpengar i skrikiga färger och ett samling småmynt nästan omöjliga att skilja från varandra. Men vad gör det när nästan ingen använder dem?

I dag görs en överväldigande majoritet av alla betalningar i Sverige digitalt. Till och med plastkorten håller på att bli omoderna och byts ut mot direktbetalning via mobiltelefon eller Swish. Utvecklingen har gått fort och får handeln bestämma – vilken den i viss mån redan gör –  skulle kontanter skrotas helt och hållet. 

Allt fler restauranger och butiker har i dag stora skyltar vid ingången som meddelar att här är det kontantfritt som gäller. Att de valt den vägen är lätt att förstå. Kontanthantering är dyrt, kräver personal, medför risker både för svinn och rån. Samtidigt riskerar det allt mer kontantfria samhället att skapa problem som ingen tycks vara villig att ta ansvar för.

De digitala betallösningarna är utmärkta på många sätt. Så länge som det inte blir elkris eller nätet ligger nere. Då stannar allt. Häromåret krashade Coops digitala betalsystem och butiker stängde eftersom de inte kunde ta betalt. Bor man i ett tätbebyggt område där det finns andra affärer att handla i är det inga större problem. Men om den enda butiken i byn är den vars system inte fungerar är det allvarligare. 

Den 31 mars skrev den särskilda utredaren Anna Kinberg Batra på DN Debatt i samband med att Betalningsutredningens slutbetänkande överlämnades till regeringen, om hur den minskade kontanthanteringen å ena sidan inneburit en del fördelar, men att den digitala betalningsmarknaden samtidigt är betydligt mer sårbar för bedrägerier och olika störningar än sedlar och mynt. 

Kinberg Batra understryker att “alla måste kunna betala i Sverige, digitalt eller fysiskt, såväl i vardagen som i kris, vid höjd beredskap och ytterst i krig. Det kan inte alla i dag. Därför behövs både digitala och kontanta betalningar, och båda måste vara säkra och effektiva”. 

Utredningen lyfter även att staten måste ta ett större ansvar eftersom grundläggande säkerhet och tillgänglighet kan inte lämnas till enskilda företag. Så är det. Dessutom måste rätten att få betala med kontanter förtydligas liksom rätten att vid krissituationer kunna ta emot kontanter utan uppkoppling till ett kassasystem. 

Annars kommer vi vid en eventuell kris i värsta fall för sent upptäcka att vi satt oss i en omöjlig situation. 

Malin Lernfelt är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån