Flyktingkrisen. Demokratins kris. Pandemin. Rysslands krig mot Ukraina. De senaste åren har präglats av en rad stora, globala kriser vilka alla ritat om det politiska landskapet.
Hur kriser påverkar politiken är ämnet för boken När det omöjliga blir möjligt (Bokförlaget Atlas 2022) författad av Irene Wennemo. Som titeln avslöjar argumenterar Wennemo, som är generaldirektör på Medlingsinstitutet, för att krisen tenderar att möjliggöra det som tidigare ansetts politiskt omöjligt. Genom att beskriva ett antal kriser, från 1930-talet via oljekrisen på 1970-talet och vidare, och de paradigmskiften de inneburit, tecknas en dynamisk bild av både svensk och internationell politisk historia.
Från svensk horisont är nittiotalskrisen särskilt viktig. Då gjordes skattesystemet om i grunden, pensionssystemet fick sin nuvarande utformning och pensionsgruppen, med syfte att få partierna att avstå från att använda höjda pensioner som valfläsk, såg dagens ljus. I svallvågorna av det tidiga 90-talets reformer beslutade Sverige också att gå med i EU.
Det är också delvis det arvet som spelat stor roll för eller omvärderats i ljuset av de senaste årens kriser. Krisens natur påverkar vad det politiska svaret blir, vilka områden som plötsligt öppnas upp för omvälvande reformer. När pandemin slog till blev det plötsligt inne med stora stimulanspaket. Svenska politiker valde att rucka på det finanspolitiska ramverket för att rädda företagen. Att EU gemensamt skulle låna pengar hade låtit helt befängt innan 2020 – ändå blev det genom att skuldsätta kommande generationers europeer som det stora EU-gemensamma återhämtningspaketet finansierades.
Det svenska socialdemokratiska svaret på Rysslands invasion av Ukraina var att ansöka om medlemskap i Nato. Med mera. Listan på stora omsvängningar och omvärderingar i ljuset av kriser är många. En förklaring är att krisen tvingar fram förändring, och det snabbt. Att det då även går att lägga fram förslag som annars varit impopulära och därför politiskt omöjliga förklaras troligen av att när krisen väl träffat fläkten är allt redan för jävligt ändå.
En av de nutida kriserna är dock märkligt nog nästan frånvarande i Wennemos bok, nämligen klimatkrisen. En förklaring till det kan vara att klimatkrisen är av en annan, mer smygande karaktär snarare än en akut kris. Vilket också förklarat varför stora mängder opinionsbildarkrut behövt läggas på att ens skapa krisinsikt. Effekterna är ännu inte omedelbart kännbara för vanligt folk, såsom en finanskris är. Åtgärderna behöver sättas in innan krisen eskalerar, och det är en stor del av utmaningen.
Behovet av att agera i förtid för att förhindra att krisen eskalerar förklarar också varför det är så mycket svårare att genomföra impopulära reformer i klimatets namn, trots att det i grund och botten rör sig om ett stort hot mot mänskligt liv på den här planeten. Klimatkrisen behöver lösas inom politikens vanliga ramar, det är en kris i vilken politiken inte har tillgång till de radikala möjligheter kriser vanligtvis innebär. Det innebär inte att förändring är omöjligt, men ställer högre krav på politikerna att faktiskt ta den kommande – men ännu ej kännbara – krisens magnitud på allvar och handla proaktivt.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående liberal skribent på Liberala Nyhetsbyrån