Några månader in i mandatperioden är förtroendet för regeringen kört i botten. I DN/Ipsos decembermätning uppger bara 17 procent av de tillfrågade att regeringen gör ett bra jobb. Och nästan hälften (49 procent) anser att regeringen gör ett dåligt jobb. Onekligen rejäl uppförsbacke för Kristerssons minoritetsministär.
Den gängse analysen är att det är de upplevda ”löftesbrotten” som ligger bakom kräftgången. I valrörelsen tävlade Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna om att utlova så generösa bensin- och dieselskattesänkningar som möjligt. Även om partiernas tanke, om man väljer att tolka deras agerande positivt, kanske hela tiden handlade om den samlade prissänkningen, reduktionsplikt inkluderad, spelar det mindre roll.
Det väljarna uppfattade var 5 till 10 kronor lägre literpris vid ett maktskifte. Vad de fick var 40 öre från årsskiftet och kanske en ytterligare en sänkning om ytterligare ett drygt år om och när reduktionsplikten justeras.
Samma sak gäller för det utlovade elprisstödet. Det skulle vara på plats 1 november. Och det skulle vara generöst. Moderaterna var här lite svävande om den exakta utformningen, medan Kristdemokraterna dundrade på om ett högkostnadsskydd av norsk modell, som skulle ha belastat statsbudgeten med enorma belopp. I stället blev det en mer modest kompensation, som förhoppningsvis kommer att betalas ut någon gång i början av 2023.
Det finns en annan anledning till missnöjet bland borgerliga väljare. Ett missnöje som handlar om mycket mer än brutna vallöften och som också kommer att ta betydligt längre tid att ändra, om det alls är möjligt.
Visst är det så att de borgerliga väljarna mer än något annat önskade sig ett maktskifte. Den föregående mandatperiodens olika socialdemokratiskt ledda regeringar har upplevts regera på lånad tid. Vad hade egentligen hänt om de forna allianspartierna blivit större än de rödgröna partierna 2018? Det var ju så nära.
Men för många borgerliga liberala väljare var det nog egentligen en alliansregering man ville se ta över. Och även om den nuvarande regeringen med sitt stödparti Sverigedemokraterna lutar betydligt mer åt det konservativa hållet än vad Reinfeldts regeringar gjorde, satte nog många borgerliga väljare (felaktigt) likhetstecken mellan dagens borgerliga konstellation och alliansen, när de röstade.
De förväntade sig helt enkelt någonting som de aldrig kommer att få av den sittande regeringen. De liberala, borgerliga väljare som lade sin röst på Moderaterna och Liberalerna hoppades på en mittenorienterad regering, med rimliga skattesänkningar, fokus på grön omställning och marknadsliberala reformer.
I stället fick de en klart konservativ regering, som visserligen satsar på försvar och rättsväsende, men vars reformagenda i bästa fall helt saknas, i värsta fall verkar vara orkestrerad av Sverigedemokraterna inom vissa områden.
Med undantag för en sänkning av bensin- och dieselskatten och en höjd brytpunkt för när man betalar statlig skatt (detta en följd av en höjning av prisbasbeloppet) blir det inga skattesänkningar vid årsskiftet. Däremot höjs både alkohol- och tobaksskatten, och även energiskatten justeras upp på grund av inflationen. Och i stället för lagom pragmatiska, men uppskattade reformer för den breda medelklassen får väljarna någonting annat: ett offentligt belöningssystem med ordensutmärkelser inom de kungliga riddarordnarna ska införas.
De forna alliansväljarna önsketänkte om jobbskatteavdrag, men fick riddarordnar. Inte konstigt att de är besvikna.