Förra veckans utdragna tragiska drama som utspelade sig långt under vattenytan behandlas ofta som vore agerandet i sig obegripligt.

Ska man vara riktigt noga har det förstås funnits en ännu värre vanlig reaktion, nämligen att människorna ombord fick skylla sig själva eller till och med att de förtjänade det eftersom de var rika. En så makalös brist på mänsklig medkänsla är svår att föreställa och det får väl anses vara ett sorgligt kännetecken för vår tid att så många ändå tog sig tid att håna offren på sociala medier.

Men det kommer alltid att finnas rötägg. Det är bara att inse. Däremot är det besynnerligare att så många ansåg att det är ett mycket märkligt val att ge sig ned i djupet på det där viset och att ingen normalt funtad människa rimligtvis skulle göra det. Tja, jag vet inte det.

Nog är det för all del så att människor har olika nivåer av riskaversion. En del skyr alla risker som pesten medan andra söker sig aktivt till dem. Och så finns förstås hela spektrumet där emellan. Det är inget fel i endera. Att sky onödiga risker är på det hela taget en god överlevnadsstrategi. Står valet mellan att två området där det ena har extremt goda förutsättningar men också väldigt många björnar och det andra området har sämre men acceptabla förutsättningar och inga björnar går det att bespara sig en del bekymmer genom att välja det säkrare alternativet.

Därifrån är dock steget långt till att avskriva risksökande beteende som onaturligt. Det är också direkt felaktigt. Människan som art har alltid varit risktagande. Utforskandet är djupt inbäddat i våra gener. Vi klättrade ned från träden för att ta oss an marken. Och sakta men säkert tog vi oss över varje kulle, varje vatten, ja snart sagt varje horisont vi stötte på.

När vi har stått vid stranden och inte sett mer än vatten så långt ögat kan nå och inga fiskare heller sett något annat har det ändå alltid funnits människor som besjälats av uppgiften att se vad som finns långt där borta. Vi har satt människofötter på varje liten del av den här planeten. Inget berg är lämnat outforskat, inget sandkorn har lämnats ovänt. Vi har kartlagt polerna.

Författaren Douglas Adams skrev att det var enkelt att flyga, allt man behöver göra är att ramla och missa marken. I verkligheten var det lite svårare än så. Vi drömde om det i århundraden. Universalgeniet Leonardo da Vinci designade ett slags helikopter i slutet av 1400-talet. 1903 lyckades vi till slut, när bröderna Wright genomförde världen första motoriserade flygning. Från det att vi äntligen på allvar betvingat gravitationen tog det ynka 66 år innan vi satte en människa på en annan himlakropp. Och vi är just i färd med att återvända till månen på vår väg till mars. 

Så drivkraften att ta sig dit ingen annan har tagit sig tidigare har alltid funnits där. Men visst, det är kanske inte riktigt vad de här människorna har gjort. Uppenbarligen har andra människor varit där, det är trots allt en vrakplats. Dessutom har andra varit nere vid vraket. Men det är beläget på en av de mer svårtillgängliga platserna i världen, havsdjupet är extremt ogästvänligt för människor. Och det är blott ett fåtal som har varit där. Det är betydligt mer exklusivt än exempelvis att bestiga Mount Everest.

Det finns också en annan aspekt av det hela. När vi bryr oss om någonting ger en ökad fysisk närhet en förhöjd känsla av betydelse. Detta kan man se bland annat vid pilgrimsresor som företas i stor omfattning än i denna dag. Det går utmärkt att tro på distans, men närheten i sig signalerar ett extra mått av innerlighet. Närmare Gud till dig.

Och Titanic är fastetsad i vårt kollektiva medvetande. Från den rena omfattningen på katastrofen till det pärlband av händelser som krävdes för att olyckan skulle inträffa. Allt har spelat roll för vår gemensamma vördnad för denna händelse ännu i dag, 111 år senare. Bandet som fortsatte spela. De många människoödena. Tron på att man skulle ge upp sin plats i en livbåt och vetskapen om att man i stundens hetta kanske inte skulle vara den människa man så innerligt hoppas. Allt detta har gett Titanics vrak status som en av våra främsta moderna mytiska platser.

Är det så märkligt att det finns människor som, givet att möjligheten erbjuds, väljer att betala ganska ansenliga summor för att få uppleva den här platsen på riktigt? Nej, inte särskilt. Och förmodligen är det med detta som med livbåtarna på Titanic. Vi vill alla tro att vi, även om vi hade hur mycket pengar som helst, aldrig skulle få för oss att göra något så riskabelt. Förmodligen ska vi vara väldigt glada att vi slipper ta ställning till det på riktigt.

Daniel Persson är politisk redaktör på Norrbottens-Kuriren och texten har tidigare publicerats där